Beviset på att vi är godkända föräldrar
Så fort vi var klara med Föräldrakursen blev vi medlemmar i Adoptionscentrum, som är den största adoptionsorganisationen i Sverige. Det betyder att vi har stått i "kö" från november 2016, och den tiden räknas senare med när vi skickar in ansökan till det land vi väljer.
Vi kontaktade också kommunen, familjerätten i Strängnäs kommun, och informerade om att vi var intresserade av adoption och ville starta en medgivarutredning. Våra handledare, Jenny och Ulrika, var mycket trevliga och empatiska, och tyckte det var kul med en positiv sak att hantera, i mellan alla betydlig jobbigare saker de pysslar med om dagarna. Ronny och jag fick komma dit båda två vid ett första mötet, och vi var båda nervösa då vi inte riktigt visste vad som skulle möta oss eller förväntas av oss. Det blev ett trevligt första möte där vi fick information om processen, vi bokade in ytterligare möten och hembesök, och gick därifrån med en bra känsla i kroppen.
Medgivandeutredningen är egentligen ett underlag för socialnämndens beslut om vi får ett medgivande eller inte. Ett medgivande innebär att man får möjlighet att adoptera ett barn. Nämnden bedömer om man har de insikter och kunskaper man behöver kring adopterade barn, deras behov, samt all möjlig information om oss som söker. Vi har svarat på alt om våra första sexuella relationer till intressen, till hur vi önskar att uppfostra våra barn. Man kan säga att vi har blivit rannsakade från topp till tå och lite till, och det kan man ju tycka vad man vill om, men jag har hela tiden känt mig trygg i att det är för barnets bästa. Det känns tryggt och bra att man blir granskat så noga, och att inte vem som helst får adoptera.
Efter första mötet 9 januari började et stort arbete för Ronny och mig, både emotionellt och rent konkret i form av pappersarbete. Det som skall följa med i en utredning är:
- utdrag från socialregistret, senaste 5 åren
- utdrag från polisregistret, senaste 5 åren
- skyldintyg från Kronofogden, senaste 5 åren
- utdrag från försäkringskassan, senaste 10 åren
- läkarintyg
- referensbrev från 3 personer
- Levnadsberättelsen som skall innehålla följande:
* ursprungsfamilj + nuvarande äktenskap
* utbildning och arbete
* religion och livsåsikt
* personlighet, intressen
* ekonomi och bostad
* kunskap och insikt om adoptionbarns särskilda behov
* motiv till adoption
Vi visste redan att vi skulle skriva en så kallad levnadsberättelse och hade passat på att börja redan under jullovet, då det är mycket som måste med, och mycket man bestämmer sig för att inte lägga med. Berättelsen ligger som grundlag för enskilda samtalen med familjerätten, men kommer också ligga med i själva ansökningen till landet så det är mycket att tänka på. Ett exempel är att Nala, vår hund är en stor del av familjen, men i andra länder tänker man kanske inte så, och man bestämmer sig därför att inte nämna husdjur i sin berättelse.
För både Ronny och mig blev det en känslostorm att skriva dessa berättelser, våra egna historier och hur de har påverkat oss i vuxen ålder. Man ifrågasätter mycket om varför man vill adoptera, man hittar kanske orsakar i sin uppväxt, och man inser att man har blivit den man är just på grund av sin uppväxt och miljöt runt en. I denne processen började vi även prata med familj och nära vänner om att vi ville adoptera, och skulle samtidigt svara på allas frågor, när vi kanske inte riktigt hade svar på alt själva heller, annat än att vi visste att det var något vi verkligen ville. Alla runt omkring oss har verkligen varit fantastiska, positiva och hjälpsamma. Våra referensbrev blev toppen, och alla ställer verkligen upp, vilket gjorde det hela mycket lättare. Man kan samtidigt säga att Ronny och jag kom närmare varandra, när man får läsa varandras upplevelser av uppväxt och förväntningar för vad som komma skal.
Känslostormen var även mer påtaglig när man hade sin individuella intervju hos familjerätten, där vi pratade i 3 timmar om uppväxt, miljö, förväntningar och alt mellan himmel och jord. Det var nervöst då man känner att man måste "försvara" sig själv, sina val och samtidigt veta att detta samtalet kommer ligga till grund för om vi blir godkända eller inte. Vi var kanske också oroliga om vi skulle svara helt olika saker på till exempel hur vi önskar uppfostra barnet, hur vi vill prata om adoption med barnet och liknande. Vi känner ingen andra som har adopterad, eller är adopterad själva, så mycket av det vi vet är information från föräldrakursen och via böcker/bloggar. Det var många svåra frågor som till exempel "hur skulle du reagera i sådan situation", "vad är Ronnys svagaste sida" etc. Det kändes som världens längsta jobbintervju, bara mycket viktigare. Jenny och Ulrika var oavsett mycket trevliga och professionella, och de sa väldigt tidigt att de inte skulle ha några som helst problem med att rekommendera oss, vilket kändes skönt. Vi har både innan och efter hört skräckhistorier om medgivarutredningen där det verkligen inte har klaffat mellan utredare och de som ansöker, och måste säga att vi har haft tur som har haft så positiva människor, som verkligen bryr sig, till att hantera vår sak.
Bara några veckor senare kom våra utredare hem till oss för ett hembesök. Innan städar man som ett tok, lägger undan knivar och alt annat "farligt" för barn, och ser till att det finns gott kaffe och bullar hemma. Syftet är att se att vi faktiskt bor som vi har beskrivit och att det inte är ett farligt miljö för ett barn att växa upp i. När mötet var klart visste vi att vi inte kunna göra mer för att påverka handledarna, och det var bara att vänta på ett beslut.
Hela processen gick mycket snabbt. Vi hade hört att det kunna ta upp till 6 månader att få ett medgivande och vi var väldigt glada då vi fick en telefon 22 mars. Vårt ärende hade blivit granskat i socialutskottet, våra handledare hade rekommenderat oss som adoptivförälder och svaret var JA!
Vi skålade i riktigt champagne och ringde alla som var involverat i processen och berättade de goda nyheterna! Vi var igenom första nålsöga och ett steg närmare att bli förälder.
Vi kontaktade också kommunen, familjerätten i Strängnäs kommun, och informerade om att vi var intresserade av adoption och ville starta en medgivarutredning. Våra handledare, Jenny och Ulrika, var mycket trevliga och empatiska, och tyckte det var kul med en positiv sak att hantera, i mellan alla betydlig jobbigare saker de pysslar med om dagarna. Ronny och jag fick komma dit båda två vid ett första mötet, och vi var båda nervösa då vi inte riktigt visste vad som skulle möta oss eller förväntas av oss. Det blev ett trevligt första möte där vi fick information om processen, vi bokade in ytterligare möten och hembesök, och gick därifrån med en bra känsla i kroppen.
Medgivandeutredningen är egentligen ett underlag för socialnämndens beslut om vi får ett medgivande eller inte. Ett medgivande innebär att man får möjlighet att adoptera ett barn. Nämnden bedömer om man har de insikter och kunskaper man behöver kring adopterade barn, deras behov, samt all möjlig information om oss som söker. Vi har svarat på alt om våra första sexuella relationer till intressen, till hur vi önskar att uppfostra våra barn. Man kan säga att vi har blivit rannsakade från topp till tå och lite till, och det kan man ju tycka vad man vill om, men jag har hela tiden känt mig trygg i att det är för barnets bästa. Det känns tryggt och bra att man blir granskat så noga, och att inte vem som helst får adoptera.
 |
| Nervös väntan utanför familjerätten |
- utdrag från socialregistret, senaste 5 åren
- utdrag från polisregistret, senaste 5 åren
- skyldintyg från Kronofogden, senaste 5 åren
- utdrag från försäkringskassan, senaste 10 åren
- läkarintyg
- referensbrev från 3 personer
- Levnadsberättelsen som skall innehålla följande:
* ursprungsfamilj + nuvarande äktenskap
* utbildning och arbete
* religion och livsåsikt
* personlighet, intressen
* ekonomi och bostad
* kunskap och insikt om adoptionbarns särskilda behov
* motiv till adoption
Vi visste redan att vi skulle skriva en så kallad levnadsberättelse och hade passat på att börja redan under jullovet, då det är mycket som måste med, och mycket man bestämmer sig för att inte lägga med. Berättelsen ligger som grundlag för enskilda samtalen med familjerätten, men kommer också ligga med i själva ansökningen till landet så det är mycket att tänka på. Ett exempel är att Nala, vår hund är en stor del av familjen, men i andra länder tänker man kanske inte så, och man bestämmer sig därför att inte nämna husdjur i sin berättelse.
För både Ronny och mig blev det en känslostorm att skriva dessa berättelser, våra egna historier och hur de har påverkat oss i vuxen ålder. Man ifrågasätter mycket om varför man vill adoptera, man hittar kanske orsakar i sin uppväxt, och man inser att man har blivit den man är just på grund av sin uppväxt och miljöt runt en. I denne processen började vi även prata med familj och nära vänner om att vi ville adoptera, och skulle samtidigt svara på allas frågor, när vi kanske inte riktigt hade svar på alt själva heller, annat än att vi visste att det var något vi verkligen ville. Alla runt omkring oss har verkligen varit fantastiska, positiva och hjälpsamma. Våra referensbrev blev toppen, och alla ställer verkligen upp, vilket gjorde det hela mycket lättare. Man kan samtidigt säga att Ronny och jag kom närmare varandra, när man får läsa varandras upplevelser av uppväxt och förväntningar för vad som komma skal.
Känslostormen var även mer påtaglig när man hade sin individuella intervju hos familjerätten, där vi pratade i 3 timmar om uppväxt, miljö, förväntningar och alt mellan himmel och jord. Det var nervöst då man känner att man måste "försvara" sig själv, sina val och samtidigt veta att detta samtalet kommer ligga till grund för om vi blir godkända eller inte. Vi var kanske också oroliga om vi skulle svara helt olika saker på till exempel hur vi önskar uppfostra barnet, hur vi vill prata om adoption med barnet och liknande. Vi känner ingen andra som har adopterad, eller är adopterad själva, så mycket av det vi vet är information från föräldrakursen och via böcker/bloggar. Det var många svåra frågor som till exempel "hur skulle du reagera i sådan situation", "vad är Ronnys svagaste sida" etc. Det kändes som världens längsta jobbintervju, bara mycket viktigare. Jenny och Ulrika var oavsett mycket trevliga och professionella, och de sa väldigt tidigt att de inte skulle ha några som helst problem med att rekommendera oss, vilket kändes skönt. Vi har både innan och efter hört skräckhistorier om medgivarutredningen där det verkligen inte har klaffat mellan utredare och de som ansöker, och måste säga att vi har haft tur som har haft så positiva människor, som verkligen bryr sig, till att hantera vår sak.
Bara några veckor senare kom våra utredare hem till oss för ett hembesök. Innan städar man som ett tok, lägger undan knivar och alt annat "farligt" för barn, och ser till att det finns gott kaffe och bullar hemma. Syftet är att se att vi faktiskt bor som vi har beskrivit och att det inte är ett farligt miljö för ett barn att växa upp i. När mötet var klart visste vi att vi inte kunna göra mer för att påverka handledarna, och det var bara att vänta på ett beslut.
Hela processen gick mycket snabbt. Vi hade hört att det kunna ta upp till 6 månader att få ett medgivande och vi var väldigt glada då vi fick en telefon 22 mars. Vårt ärende hade blivit granskat i socialutskottet, våra handledare hade rekommenderat oss som adoptivförälder och svaret var JA!
Vi skålade i riktigt champagne och ringde alla som var involverat i processen och berättade de goda nyheterna! Vi var igenom första nålsöga och ett steg närmare att bli förälder.
Kommentarer
Skicka en kommentar