Hur resan till Colombia började

Det har inte alltid varit självklart att vi skall ha barn. Min man Ronny har alltid vetat att han vill, jag har varit mer osäker av olika anledningar, men mest grundar det sig nog i rädsla. Rädsla för att misslyckas, rädsla för att vara en dålig mor, en rädsla för att bli som min mamma...

Jag har hela tiden tänkt att jag har gott om tid på mig, det skiljer ändå 6 år mellan Ronny och mig, och vi älskar vårt liv som enkelt kombineras med resor, jobb och vardagsliv. Vi har inte bråttom, vi trivs i varandras sällskap, men ändå ligger alltid tankarna i bakhuvudet. Någon gång måste man bara bestämma sig, komma fram till något, ta ett beslut. Och när man vel gör det är man 36 år och barnlös, och möjligheterna för biologiska barn rinner som sand mellan händerna.

För mig har det varit helt självklart att adoptera är ett alternativ, och jo mer vi läser på ju mer engagerad blir vi. Det finns dock ett stort problem, "åldersgräns"... Man måste vara max 43 år när man påbörjar en medgivarutredning. Jag kommer förklara vad en medgivarutredning innebär lite senare, men fakta är att Ronny fyllde 42 i januari och stressen/pressen blir bara större om det är adoption vi bestämmer oss för. Många adoptionsländer som Sverige har samarbetsavtal med har även egna åldersgränser som de följer, bland annat tycker Thailand att den blivande mamman i Sverige inte skall ha fyllt mer än 38 år när adoptionsprocessen påbörjas, vilket begränsar möjligheterna för oss ganska mycket.

Vi gifte oss 16 december 2015, som en del av ett medvetet beslut att detta kunde vara ett steg i vår adoptionsprocess, då det krävs att man är gift. Under vår bröllopsresa till Afrika kom vi fram till att vi ändå ville försöka få barn. 9 månader senare verkar det svårt och under en resa till Sicilien (sep 2016) dök barnafrågan återigen upp, vi kom fram till att vi kan ha ett fullvärdigt liv utan barn tillsammans, men att vi ändå vill undersöka adoptionsmöjligheterna ännu mer. När vi kommer hem anmäler vi oss till FIA - Föräldrakurs Inför Adoption, i Stockholm, en obligatorisk kurs man måste gå innan man kan påbörja medgivande-processen för att bli godkänt för adoption. Det är kö för att gå FIA, och många som väntar på att få gå kursen. Den "adoptiva" klockan rinner iväg, Ronny fyller snart 42 år och vi förklarar situationen för Familierätten i Strängnäs kommun, samt för Stockholm. Några veckor senare får vi en inbjudan att gå en extrainsatt kurs några helger och kvällar i November. Vi anmäler oss utan att tveka.

Nervösa, förväntansfulla och med en stor dos pirr i magen dök vi upp i SPIRA's lokaler en solig lördagsmorgon. SPIRA är en öppen pedagogisk verksamhet för adopterade barn och deras familjer. Det här skulle bli vår samlingsplats och början på en lång process. Vi var totalt 5 par, med olika historier och anledningar för att vara intresserade av adoption, och vår kursledare Nief tog oss igenom 2 hela helger, och 4 vardagskvällar, där hon utförligt och noggrant gick igenom adoptionsprocessens alla steg, vad man bör tänka på, och utmanade oss med olika filmer och historier.
När vi klev ut från Spiras lokaler första gången, var vi helt tysta båda två, ganska tagna av alt vi hört, och inne i våra egna tankar. Jag vågade knappt se på Ronny då det pirrade så i magen, och jag hade en känsla som sa: "Ja! Det här är helt rätt för oss!". När vi äntligen vågade se på varandra började vi skratta högt båda två och visste att det kom till att bli en lång och tidskrävande process som väntade oss framöver, men ändå något vi båda tyckte det skulle vara värt "mödan" och något vi verkligen ville.

Skånegatan 87, Spiras lokaler på söder