Tack för alla hejarop!
Ni är helt enkelt bäst! Ni är gull värda när det blir lite kämpigt ibland!
Bilden är från igår kväll. När vi blev praktiska och löste alla "problem" med ansökan.
Det går verkligen snabbt känslomässigt. Vid mitt förra inlägg om väntetid så fick jag ett stresspåslag som även många har kommenterat. Jag ville ta tag i allt direkt, läsa alla böcker och började använda internet för allt det är värt. Jag hade en kunskapstörst som hette duga, och är nu medlem av samtliga adoptions-grupper på Facebook, har läst det mesta av bloggar där ute, samt tagit åt mig massa information från poddar och tv program. Tyvärr är inte allt en dans på rosor, solskenshistorier eller rosa moln. Det har vi verkligen inte trodd heller, och vi har diskuterat mycket med varandra, vänner och i grupper vilka utmaningar som kan vänta oss, vad vi bör vara förberedda på och hur man skall/bör hantera olika scenarion.
Min kunskapstörst gick över efter ett par dagar... Det blev en information overload helt enkelt. Ni vet när man bara inte kan ta in mer information, man har ju faktiskt också ett vanligt jobb att sköta, en spanskakurs som man skall hinna med och hjärnan vill helt enkelt inte jobba mer. Så nu försöker jag slappna av med vanlig hederliga romanböcker och se på vanliga tv serier som alla andra, så hjärnan får vila lite. Tror även det är en effekt av att läsa om alla utmaningar en adoption kan föra med sig. Jag vet det här, men vill helt enkelt inte ta in mer info om att självmordstatistiken är högre, att anknytningen kan vara svår, att barnet kan vara sent i utvecklingen. Jag är inte naiv heller hoppas jag, och jag tror verkligen inte att "det kommer inte hända oss", för statistiken säger något annat. Men just nu måste vi fokusera på allt det positiva vi har framför oss. Det är så lätt att fastna i en ond spiral i denna processen, man får höra så många historier och öden. Vi har tagit ett beslut, och vi måste tro på att det beslutet är rätt och att det här kommer att bli bra. Vi får ta utmaningarna när de dyker upp, och inte innan. Det är bara onödigt att oroa sig för saker som kanske kommer hända om flera år, eller kanske aldrig.
Och det är här ni alla kommer in i bilden! Ni peppar, ni ställer upp som referenser, ni är intresserade, ni frågar, ni hjälper till och inte minst, ni tror på oss! Det är vi oerhört tacksamma och glada för! Tusen tack!
Bilden är från igår kväll. När vi blev praktiska och löste alla "problem" med ansökan.
Det går verkligen snabbt känslomässigt. Vid mitt förra inlägg om väntetid så fick jag ett stresspåslag som även många har kommenterat. Jag ville ta tag i allt direkt, läsa alla böcker och började använda internet för allt det är värt. Jag hade en kunskapstörst som hette duga, och är nu medlem av samtliga adoptions-grupper på Facebook, har läst det mesta av bloggar där ute, samt tagit åt mig massa information från poddar och tv program. Tyvärr är inte allt en dans på rosor, solskenshistorier eller rosa moln. Det har vi verkligen inte trodd heller, och vi har diskuterat mycket med varandra, vänner och i grupper vilka utmaningar som kan vänta oss, vad vi bör vara förberedda på och hur man skall/bör hantera olika scenarion.
Min kunskapstörst gick över efter ett par dagar... Det blev en information overload helt enkelt. Ni vet när man bara inte kan ta in mer information, man har ju faktiskt också ett vanligt jobb att sköta, en spanskakurs som man skall hinna med och hjärnan vill helt enkelt inte jobba mer. Så nu försöker jag slappna av med vanlig hederliga romanböcker och se på vanliga tv serier som alla andra, så hjärnan får vila lite. Tror även det är en effekt av att läsa om alla utmaningar en adoption kan föra med sig. Jag vet det här, men vill helt enkelt inte ta in mer info om att självmordstatistiken är högre, att anknytningen kan vara svår, att barnet kan vara sent i utvecklingen. Jag är inte naiv heller hoppas jag, och jag tror verkligen inte att "det kommer inte hända oss", för statistiken säger något annat. Men just nu måste vi fokusera på allt det positiva vi har framför oss. Det är så lätt att fastna i en ond spiral i denna processen, man får höra så många historier och öden. Vi har tagit ett beslut, och vi måste tro på att det beslutet är rätt och att det här kommer att bli bra. Vi får ta utmaningarna när de dyker upp, och inte innan. Det är bara onödigt att oroa sig för saker som kanske kommer hända om flera år, eller kanske aldrig.
Och det är här ni alla kommer in i bilden! Ni peppar, ni ställer upp som referenser, ni är intresserade, ni frågar, ni hjälper till och inte minst, ni tror på oss! Det är vi oerhört tacksamma och glada för! Tusen tack!
Kommentarer
Skicka en kommentar