Kan vi prata om det här med att "skaffa" barn

Nej det har inte hänt något nytt på Colombia fronten, annat än att det har varit val där, och Colombia har en ny president, något som kan skapa lite oroligheter kring fredsavtalet med FARK... Så långt verkar det inte ha hänt så mycket där, eller så har svenska medier helt enkelt inte rapporterat så mycket kring det hela, vilket kanske är det mest sannolika. Mitt jobb har nu informerats och alla är så positiva och glada! Vi har även varit på semester i Norge, därav bilderna.

Jag har dock något särskilt på hjärtat idag. Jag tycker vi behöver prata om det här med att ha förutfattade meningar om att alla vill "skaffa" barn, och att samhället i stort verkar tycka det är helt okej att fråga personer man knappt känner om när de tänker "skaffa" barn, om man har några barn, eller om man inte blir sugen på barn när man ser en gullig bebis. Det är normen i vårt samhälle och jag har troligtvis själv ställt den frågan till andra innan jag själv hamnade i den här situationen. Men vi behöver tänka lite extra innan vi ställer den frågan, för när vi frågar så gör vi en massa antaganden som kanske inte alls stämmer. Vi antar att personen vill ha barn, och är det så att personen inte vill ha barn måste hon (för ja, det är nästan bara kvinnor som får den här frågan) på något sätt nästan rättfärdiga sitt val ovanför alla som har barn och som hävdar att "vänta bara tills du blir äldre" eller liknande. Vi antar också att personen kan få barn, vilket inte alls är säkert, och att behöva förklara "jo, men vi försöker, men det verkar inte riktigt bli så" är inte alltid jättekul, då personen som frågar förmodligen också kommer tycka det blir lite jobbigt och man känner att man måste ta hand om den personen istället. 

Ofrivillig barnlöshet är ett ämne som knappt existerar och inte pratas om. Det är förbjudet, då vi inte "lyckats" med den enkla saken att bli med barn, och ofta tror man själv kanske att det är ens eget fel för att man inte kan "slappna av" eller liknande. Den känslan kan förövrigt förstärkas av att andra försöker vara snälla och säger "slappna av, tänk inte på det, stressa inte" för då händer det, men det är ett annat blogginlägg... När vi öppet har börjat prata om adoption har vi insett att många andra i vår närhet också längtar efter barn, men efter otaliga försök fortfarande är barnlösa, eller har lyckats efter x antal IVF behandlingar, aborter och liknande. Visste ni att ca 10-15% av alla par har svårigheter att få barn? Alla har sin historia och sina anledningar till att göra olika val. Och frågar man trots allt bör man vara förberedd på att hantera hela historien, hela kakan som följer med den frågan, även om det kan bli jobbigt. Med andra ord kanske inte ett samtal över en snabb lunch på stan.

Som kvinna i mitten av 30 åren har man verkligen fått denna frågan, och skandinavisk som man är har man enkelt svarat "det är inte aktuellt för oss just nu" (som om vi skulle köpa en ny bil eller något...) eller "det har bara inte blivit så". Som om man inte redan är stressad nog över det faktum att man har ett bäst-före-datum.
Man kanske inte är gravid (eller vill prata om varför man inte är gravid) av en rad olika anledningar och just därför har inget provocerat mig mer än när någon frågar om det inte snart är dags. Ibland har jag bara haft lust att svara "nej, jag tycker faktiskt inte om barn" bara för att se folks reaktioner då det ju är allmänt förbjudit att inte älska barn. Man är på något sätt inte mänsklig om man inte blir helt tokig när man ser en liten bebis. 

Det är självklart okej att nära vänner och familj frågar, men att man på jobbet samlas runt den senaste bebisen som har tillkommit och man får en armbåge i sidan med kommentaren  "blir du inte sugen"... Det funkar inte riktigt i min värld. Ja, jag är förmodligen extra känslig, men jag har haft den här diskussionen med så många andra, särskilt kvinnor, som också tycker att den frågan är personlig, och känslig. Det är svårt nog att bestämma sig om man vill ändra upp och ned på hela sitt liv, om man inte skall behöva försvara sina beslut också. Jag vet också att det absolut inte är ont menat på något sätt av de som frågar, bara lite klantigt, och jag har som tur er inte blivit utsatt för de värsta scenarierna. Jag har dock fått en "blir du inte sugen" av en tidigare chef när den mammalediga kollegan kom på besök med sin lilla bebis, och jag har även fått frågan på ett arbetsintervju, självklart av en man. Jag tackade nej till det jobbet. 

Att fråga när någon ska skaffa barn är inte som vilken annan fråga som helst. Det är inte samma sak som att fråga hur det går på jobbet eller hur helgen har varit. Det handlar om förmodligen det absolut största beslutet i livet. Ens eget beslut, som man av någon anledning verkar ha skyldighet att redovisa till alla som ser det som en rättighet att fråga.
Vill tipsa om den fantastiska serien "kampen för ett barn" på SVT där man får följa Danijela Rundqvist och Nils Ekman, båda kända tidigare hockeyspelare, och deras kamp för att få barn, en dokumentär som går över lång tid. Bra för att få perspektiv, lära sig lite mer om processen kring ivf och för de som kämpar att få en känsla av hopp och känna något gemensamt med andra.

Många som redan har ett barn får ofta direkt frågan om när man skall skaffa syskon. Det är verkligen heller ingen självklarhet av många orsaker. Det kanske var en jobbig första graviditet/förlossning, man kanske bara vill njuta lite med nummer ett först, eller man tycker helt enkelt att det räcker med ett barn (och det är helt okej, tro det eller ej). 

Även frågan "har du barn" kan vara laddad för många av olika anledningar, även om jag kan tycka att det är en fråga för att lära känna någon. Ungefär som "har du hund". (vi har ju inte varit med om så mycket jobbigt i vår resa mot ett barn). Dock om jag hade barn hade jag förmodligen tagit upp det direkt i någon mening om vad jag gjorde i helgen, eller du kan se det på min bakgrundsbild på telefonen. Har man barn pratar man självklart om det. Lika självklart som att jag inte pratar om att jag inte har barn. 

Det här är absolut inte menat som ett inlägg för att hänga ut någon som kanske har sagt något klumpigt till mig någon gång. Jag tycker ju faktiskt att vi skall prata mer öppet om barnlöshet; både ofrivillig och frivillig, ivf försök och liknande för att normalisera detta, men det bör vara upp till personen själv att berätta... Är man i mitten av 30 åren och har haft en fast partner en längre tid kan man förmoda att det finns anledningar till varför man inte har barn, anledningar man kanske inte pratar med någon främling om på lunchen. Så nästa gång du er nyfiken, tänk ett varv till så behöver det inte bli konstigt varken för dig eller personen du frågar. Tack och heeej!