Medmänsklighet - att känna medkänsla med andra människor, ofta syftandes på medmänniskor i mindre privilegierade situationer än en själv
I dag är det 15 september och 5 månader sedan vi blev godkända i Colombia. Det är över ett år sedan bloggen startades, och vi försökte få ihop alla papper. När jag insåg det, slog det mig också att vissa av våra papper förmodligen behöver uppdateras. Det är med andra ord så länge som vi har trott att vi snart är i mål. Den känslan börjar bli ganska påtaglig nu. Det var en härlig varm sommar som gick snabbt, men nu kommer rastlösheten, längtan och "ovissheten", och allt känns så långt bort. Vill liksom veta och kunna planera. Veta när vi skal åka, hur julen kommer se ut, hur och när vi ska göra barnrum, och inte minst; veta vem som väntar på oss...
Papper, ja just det, kontaktade vår handledare, och fick bekräftat att både läkarintyg, anställningsintyg och polisintyg måste in då de endast gäller ett år. Med fasit i hand var det ju ganska krångligt med både läkarintyg och polisintyg för mig (inte för att jag har något i polisregistret, men för att jag är norsk), och musten gick lite ur mig. Jag började direkt dra fram alla gamla papper, sätta mig in i vad som behöver uppdateras och kontakta min senaste läkare som fixade läkarintyget och visste vad som krävdes. Läkartid bokat, Löneavdelningen på jobbet är kontaktade och polisintyget är skickat med post, allt inom loppet av 1 timme. Det är alltid skönt när man får något handfast att ta tag i, istället för att bara vänta på ett telefonsamtal, eller fundera över hur framtiden blir.
När vi nu ändå pratar framtid går det inte att undvika att prata politik och vad som händer i det landet som jag ser på som mitt hemland. Det har varit ett speciellt val, vi vet fortfarande inte hur landet kommer styras och det gör ont i hjärtat, kropp och själ när man inser att folk runt om en röstar för sin egen vinning istället för de som faktiskt skulle behöva lite extra. Det är som att vi har glömt det som kallas medmänsklighet. Vi har det så himla bra i det här landet att vi blir själviska, och inte kan dela med oss av något. Jag är medveten om att detta kan provocera, och alla har rätt till sin åsikt och rösta vad man vill, men samtidigt har vi bestämt oss för att adoptera. Det kommer betyda ofantligt mycket på så många olika plan, men det kommer också betyda att vi kommer göra allt för att vårt barn ska må bra, och förhoppningsvis inte behöva möta den värsta sorten av rasism, främlingsfientlighet och diskriminering. Just nu känns det som en omöjlighet och det kommer istället vara vårt jobb att se till att barnet har de rätta verktygen och inställning för att bemöta detta i verkliga livet. Hur man gör det är något vi för ta efterhand men det blir desto viktigare att hen känner sig trygg, stolt av sitt ursprung, och vem hen är, och vi kan bara vara där som stöd när det blir för jobbigt. Och med det sagt; röstar man på SD röstar man inte bara mot invandring, men även mig som faktiskt inte har svensk medborgarskap, och vårt kommande barn. Ungefär 17% av befolkningen, och hela 20% i vårt närområde.
Så hur går man vidare då efter valet? Veckorna går mest åt jobb nu som hösten har dragit igång på riktigt, och kvällar/helger är åtminstone jag helt slut. Mannen håller sig sysselsatt som vanligt med bygging, trädgård och huset i allmänhet. Vår lilla lägenhet är konstant uthyrd och de flesta helger är det något inplanerad, som födelsedagskalas och fester av olika slag. Familjen har varit på besök ett par gånger under sommaren och vi fortsätter avklara sträcka efter sträcka på Sörmlandsleden trots inflammationer fötter (både Ronny och jag). Vi har hunnit fira att vi har varit 10 år tillsammans, haft kräftskiva med grannarna och höstat äpplen till det oändliga. Vi har med andra ord nog att pyssla med för att få tiden att gå, men min höstrastlöshet brukar se ungefär likadan ut varje år. Det är ett välbekant symptom som brukar gå över efter ett tag. Men mest av allt önskar jag att den känslan går över av sig själv när vi får ett telefonsamtal, helst på måndag, men om inte så inom den närmaste framtiden.
 |
| Kollade i gamla fotoalbum, och hittade mig som liten, med min första kompis Cawa. |
Papper, ja just det, kontaktade vår handledare, och fick bekräftat att både läkarintyg, anställningsintyg och polisintyg måste in då de endast gäller ett år. Med fasit i hand var det ju ganska krångligt med både läkarintyg och polisintyg för mig (inte för att jag har något i polisregistret, men för att jag är norsk), och musten gick lite ur mig. Jag började direkt dra fram alla gamla papper, sätta mig in i vad som behöver uppdateras och kontakta min senaste läkare som fixade läkarintyget och visste vad som krävdes. Läkartid bokat, Löneavdelningen på jobbet är kontaktade och polisintyget är skickat med post, allt inom loppet av 1 timme. Det är alltid skönt när man får något handfast att ta tag i, istället för att bara vänta på ett telefonsamtal, eller fundera över hur framtiden blir.
När vi nu ändå pratar framtid går det inte att undvika att prata politik och vad som händer i det landet som jag ser på som mitt hemland. Det har varit ett speciellt val, vi vet fortfarande inte hur landet kommer styras och det gör ont i hjärtat, kropp och själ när man inser att folk runt om en röstar för sin egen vinning istället för de som faktiskt skulle behöva lite extra. Det är som att vi har glömt det som kallas medmänsklighet. Vi har det så himla bra i det här landet att vi blir själviska, och inte kan dela med oss av något. Jag är medveten om att detta kan provocera, och alla har rätt till sin åsikt och rösta vad man vill, men samtidigt har vi bestämt oss för att adoptera. Det kommer betyda ofantligt mycket på så många olika plan, men det kommer också betyda att vi kommer göra allt för att vårt barn ska må bra, och förhoppningsvis inte behöva möta den värsta sorten av rasism, främlingsfientlighet och diskriminering. Just nu känns det som en omöjlighet och det kommer istället vara vårt jobb att se till att barnet har de rätta verktygen och inställning för att bemöta detta i verkliga livet. Hur man gör det är något vi för ta efterhand men det blir desto viktigare att hen känner sig trygg, stolt av sitt ursprung, och vem hen är, och vi kan bara vara där som stöd när det blir för jobbigt. Och med det sagt; röstar man på SD röstar man inte bara mot invandring, men även mig som faktiskt inte har svensk medborgarskap, och vårt kommande barn. Ungefär 17% av befolkningen, och hela 20% i vårt närområde.
Så hur går man vidare då efter valet? Veckorna går mest åt jobb nu som hösten har dragit igång på riktigt, och kvällar/helger är åtminstone jag helt slut. Mannen håller sig sysselsatt som vanligt med bygging, trädgård och huset i allmänhet. Vår lilla lägenhet är konstant uthyrd och de flesta helger är det något inplanerad, som födelsedagskalas och fester av olika slag. Familjen har varit på besök ett par gånger under sommaren och vi fortsätter avklara sträcka efter sträcka på Sörmlandsleden trots inflammationer fötter (både Ronny och jag). Vi har hunnit fira att vi har varit 10 år tillsammans, haft kräftskiva med grannarna och höstat äpplen till det oändliga. Vi har med andra ord nog att pyssla med för att få tiden att gå, men min höstrastlöshet brukar se ungefär likadan ut varje år. Det är ett välbekant symptom som brukar gå över efter ett tag. Men mest av allt önskar jag att den känslan går över av sig själv när vi får ett telefonsamtal, helst på måndag, men om inte så inom den närmaste framtiden.
 |
| 10 års jubileum |
Kommentarer
Skicka en kommentar