Det finns en liten tjej...
Som väntar på oss i Bogota! Hon är bara 1 år och bor hos en fosterfamilj.
Känslan går inte att beskriva och det är svårt att sätta ord på allt som händer just nu.
Lilla Laura har en historia som vi inte kommer ta upp här. Det är hennes historia, och hennes val att berätta när hon blir gammal nog, men hon verkar vara en frisk och glad tjej som är födt för tidigt. Hon utvecklas bra, äter bra och har det allmänt bra vilket gör väntetiden här hemma lite lättare.
Vi vet inte så mycket mer ännu då allt skal bli officiellt i domstolen i Colombia just nu och vi kommer få veta när vi skall åka inom två veckor. Det lutar åt januari då alla myndigheter är julstängt över en längre tid i Bogota från mitten på december. Det blir nu en annan typ av väntan; väntan på att få veta när vi skall åka så man kan börja planera resan, väntan på att få höra tillbaka från Colombia och väntan på att få hålla henne i våra armer.
Istället kan vi fokusera på praktiska saker som barnrum, skapa plats i garderoben till en liten människa till, gå vilse i barnvagnsdjungeln, få tips av vänner om vad vi skal tänka på, besöka loppisar för att se om vi hittar begagnade barnsaker och bevaka blocket för barnprylar som vi kommer behöva. Allt skal nu lösas på två månader, och vi har inte riktigt "barnvanan" inne, men med god hjälp från alla runt om kommer vi komma i mål. Vänner och familj ger bort/lånar bort sängar, kläder, stolar och vi tackar och tar i mot med öppna armar!
Många frågar hur det känns, och vi måste nypa oss själva i armen varje dag. Det känns helt otroligt när vi fick se de söta bilderna på lilla Laura, och vi har både gråtit både 1 och två gånger. Dagen vi fick samtalet var en liten chock då vi nu var så inställda på att det inte kom till att hända något för nästa år. Som tur var jobbade jag hemma då det inte blev mycket till fokus resten av dagen, och jag förmodligen hade brutit ihop helt på jobbet. Det är fortfarande svårt att fokusera på något mer än några minuter då man hela tiden kommer på nya saker till reselistan, eller man dagdrömmer om vad vår dotter (!) gör just nu... Vi är självklart överlyckliga, och plötsligt känns det väldigt verkligt, om ändå overkligt...
Känslan går inte att beskriva och det är svårt att sätta ord på allt som händer just nu.
Lilla Laura har en historia som vi inte kommer ta upp här. Det är hennes historia, och hennes val att berätta när hon blir gammal nog, men hon verkar vara en frisk och glad tjej som är födt för tidigt. Hon utvecklas bra, äter bra och har det allmänt bra vilket gör väntetiden här hemma lite lättare.
Vi vet inte så mycket mer ännu då allt skal bli officiellt i domstolen i Colombia just nu och vi kommer få veta när vi skall åka inom två veckor. Det lutar åt januari då alla myndigheter är julstängt över en längre tid i Bogota från mitten på december. Det blir nu en annan typ av väntan; väntan på att få veta när vi skall åka så man kan börja planera resan, väntan på att få höra tillbaka från Colombia och väntan på att få hålla henne i våra armer.
Istället kan vi fokusera på praktiska saker som barnrum, skapa plats i garderoben till en liten människa till, gå vilse i barnvagnsdjungeln, få tips av vänner om vad vi skal tänka på, besöka loppisar för att se om vi hittar begagnade barnsaker och bevaka blocket för barnprylar som vi kommer behöva. Allt skal nu lösas på två månader, och vi har inte riktigt "barnvanan" inne, men med god hjälp från alla runt om kommer vi komma i mål. Vänner och familj ger bort/lånar bort sängar, kläder, stolar och vi tackar och tar i mot med öppna armar!
Många frågar hur det känns, och vi måste nypa oss själva i armen varje dag. Det känns helt otroligt när vi fick se de söta bilderna på lilla Laura, och vi har både gråtit både 1 och två gånger. Dagen vi fick samtalet var en liten chock då vi nu var så inställda på att det inte kom till att hända något för nästa år. Som tur var jobbade jag hemma då det inte blev mycket till fokus resten av dagen, och jag förmodligen hade brutit ihop helt på jobbet. Det är fortfarande svårt att fokusera på något mer än några minuter då man hela tiden kommer på nya saker till reselistan, eller man dagdrömmer om vad vår dotter (!) gör just nu... Vi är självklart överlyckliga, och plötsligt känns det väldigt verkligt, om ändå overkligt...
Kommentarer
Skicka en kommentar