1 dygn som förälder

Nu är hon här och vem kunde ha trott att man kan känna så mycket för en liten människa man aldrig har träffat tidigare! Hon är glad, nyfiken men också i stor behov av närhet. När hon blir trött sträcker hon upp armarna och vill upp. När man tar upp henne får man värsta kramen och hon stannar gärna i famnen tills hon har somnat, eller bara har återhämtat sig lite från allt nytt. Hon är trygg och det är tydligt att hon kommer från ett hem där hon har fått den närhet och omsorg som en 1 åring behöver.

Låt oss ta det från början.
I går morse vaknade vi tidigt och jag (Tine) var faktiskt oerhört pepp på att åka, inte som dagen innan då jag mest mådde illa. Det blev självklart mer nervöst ju mer klockan gick, vi fick i oss lite frukost på hotellet, gjorde oss iordning delvis uppklädda och smink (första dagen på 2 veckor!). Vår kontaktperson och chaufför skulle hämta oss kl 09, men på grund av trafiken blev det lite senare. Det var en lång tur till ICBF's kontor som är myndigheten som står för adoptioner i Colombia. När vi kom ditt var det väldigt mycket säkerhet, och det låg precis bredvid den största polisstationen i Bogota. Det var väldigt sterilt och opersonligt, och helt surrealistiskt att vår dotter redan befanns sig i denna byggnad. Direkt när vi klev ut bilen såg vi en kvinna med ett spädbarn i armarna, som gråt, tillsammans med 3 andra kvinnor och vi förstod ganska raskt att detta måste vara fostermamman till vår lilla Laura. Hjärtat sprack och tårarna kom, redan innan vi hade hunnit kommit in genom säkerhetskontrollen! När de såg oss började de röra sig bort från området. Som tur var blev det fokus på papper, pass, administration innan vi gick in i det rum vi skulle få träffa Laura. Ett högst opersonligt rum, där Ronny, vår kontaktperson och jag började dekorera rummet med ballonger, tårta och cola, samtidigt som nerverna gick på högvarv, illamåendet kom med jämna mellanrum och svetten rann. Vad skulle hända nu? Hur mår hon? Hur är hon som person? Hur kommer hon reagera? Kommer vi få ställa våra frågor om hennes biologiska familj?

Vår kontaktperson frågar om vi känner oss redo, öh... jovisst... och in kommer 5 kvinnor, och inget barn... Jaha, hälsa på alla, som inte pratar ett ord engelska och tydligen är det detta teamet som har haft ansvaret för Laura, följt upp henne och skrivit alla papper vi har fått ta del av. Chefen förklarar att vi kommer först gå igenom lite information, rutiner etc sedan kan vi ta våra frågor om det finns några efteråt. Det var väldigt bra början för vi hann att lugna oss lite och fokusera på praktiska saker som måltider, läggrutiner, och annat viktigt för att göra det så lätt för henne som möjligt hos sin nya familj. Vi fick några fantastiska album och dagbok som fostermamman har gjort, lite kläder och hennes filt som hon gärna vill sova med. Jättebra och känns mycket seriöst. När vi hade frågor om när hon brukar lägga sig visste de inte riktigt och ringde upp fostermamman direkt. När vi hade ställt våra frågor utan att få veta så mycket mer än vad vi redan visste så var det då äntligen dags!

Över 2 års väntan från vi började adoptionsprocessen och så kommer en av personalen in med henne i armarna. Med stora ögon tittar hon sig runt och på oss, vi pratar lite med henne men fick direkt instruktioner om att ta henne. Det kändes lite fel att vara så "på", men hon accepterade att jag tog henne i armarna och hon gav mig direkt en kram, troligtvis för att hon var blyg och heller ville gömma sig lite. Hon var så varm och så god och slapp inte taget alls. De andra i personalen gick och lät Ronny och mig vara kvar själva med henne en liten stund vilket kändes skönt, att inte bli "övervakad", och vi fick hennes uppmärksamhet med att leka med ballonger. Då kom skrattet, och det har vi sett mycket även nu efteråt. Hon accepterade att vi var där, även om hon var lite blyg, men så blev det nog lite för mycket för henne för hon började smågråta, men gav sig så fort jag plockade upp henne i mina armar och håll om henne igen. Hon la sitt huvud tätt mot mitt, och det märktes att hon var trött.

Resten av personalen kom tillbaka, vi åt lite tårta, matade Laura med lite tårta som hon tyckte väldigt mycket om (vilket barn tycker inte om chokladtårta?), vi småpratade lite och alla gratulerade oss innan de gick. Vi fick vänta ett tag på att få skriva under ett papper som nu säger att vi är Lauras fosterföräldrar och att vi får ha henne i vår vård. Det gäller bara tills vi blir officiellt godkända i domstolen. När vi äntligen fick skriva under fick vi ta med henne till bilen och åka tillbaka till hotellet. I bilen var det Ronny som fick hålla henne och hon somnade i hans famn. På hotellet lekte vi lite innan vi försökte ge henne lite mat, men hon var nog mätt efter chokladkakan. Det märktes dock att hon blev sömnig igen då hon hade varit tidigt uppe och inte fått sin vanliga siesta så hon somnade i min famn i soffan. Tyvärr har vi inte fått barnsäng ännu men löser det med att hon sover mellan oss i dubbelsängen. Hon hade svårt för att somna igår och vi försökte nog i flera timmar för att få henne till att äntligen somna vid 22. Då var vi också helt slut, och även om lilltjejen har sovit hela natten fram till kl 5 imorse, har vår sömn varit betydligt sämre då det är svårt att sova med en sprallig liten krabat mellan sig som studsar runt i sömnen.

Imorse skrek hon till lite innan hon insåg vart hon var och så lugnade hon sig och vi hade massa morgonmys i säkert över en timme för vi försökte få i oss lite frukost. Där var det mest fokus på juice (vi har lite svårt att få i henne vatten, men hon får välling på kvällen, och gröt någon gång om dagen) innan jag fick ge upp och ta med henne upp igen till rummet. Då kom självklart första bajset, mens Ronny var kvar på frukosten;) Han hann dock att komma i tid till vårt första gemensamma bajsblöjebyte och duschning. Inte helt enkelt i en dusch som antingen är för kall eller för varm, men det gick på ett vis och vi kände oss alla rena för första gången på länge.
Det hade dock tagit lite på Laura och hon blev sömnig igen. Vi passade på hela familjen då kl bara var 08.30 och när hon vaknade till efteråt hadde vi ytterligare mys. Hon är verkligen en mystjej som gillar att ligga mellan oss, dra i mitt hår och peta i Ronnys ansikte. Så här långt är det mest jag som får hålla henne, och hon följer mig med ögonen överalt, och låter mig inte ens gå på toa i fred. Det är mysigt men tar också på krafterna då hon väger 10 kg och vill helst sitta i famnen. Hon kan inte riktigt gå själv ännu även om hon gärna vill så man får ha koll hela tiden så hon inte ramlar in i det dumma glasbordet vi har på rummet. Hon låter Ronny mata henne så länge hon sitter i min famn, och hon leker gärna med honom när det är på hennes villkor, så länge jag är i närheten.

Vi har varit förälder i lite mer än 1 dygn, men det känns helt självklart, samtidigt som vi är helt slut. Hon sover mycket troligtvis för att det är ett sätt för henne att bearbeta saker, och då får jag passa på att faktiskt äta, och göra annat. Ronny är superduktig på att göra mat, städa och tvätta kläder när jag har händerna fulla. Vi använde bärselen idag, en bärsele det var tänkt att Ronny skulle få bära henne i, men just nu blir det jag. Det funkar ok, även om det blir galet varmt och tungt efter ett tag, men vi tar oss trots allt till butiken åtminstone. Vi funderar på att köpa en enkel sulky som hon kan sitta i, men just nu vägrar hon sitta någon annanstans än på mig, glöm barnmatstol till exempel, vilket gör att det kanske bara är att kasta pengar i sjön.

På tisdag åker vi till en annan liten stad som heter La Mesa. Det ligger ca 4 timmar bort från Bogota och där skall vi vara i ca en vecka då vi skall upp i domstolen där. Vi kommer även ha ett intervju med ICBF innan vi åker som skall stämma av att allt går okej. Det blir skönt att komma bort lite från hotellet vi bor på då vi inte är riktigt nöjda. Rummet är fint, terrassen är kul att leka på men personalen är otrevliga (kanske mot adoption) och det ligger lite dumt till i förhållande till butik och vad vi faktiskt behöver. Förmodligen byter vi när vi kommer tillbaka från La Mesa.

Så hur mår vi då? Trötta, men lyckliga! Laura är precis så vi hade föreställt oss, mysig, glad, lite busig, nyfiken och med en stor egen vilja. Det kommer säkert bli en liten utmaning framöver då hon är en mycket bestämd ung tjej. Hon är fortfarande väldigt mycket baby, liten för sin ålder, säger några få ord, äter och dricker inte själv riktigt, och går inte heller. Det är på något sätt bra att vi får komma in nu och hjälpa henne med denne utvecklingen. Vi vet att fostermamman även hade yngre barn än Laura att ta hand om, och vi vet att hon fick leka en del själv, samt titta på tv när hon behövde ta hand om de minsta. Det märks att Laura verkligen tar kontakt, men som alla barn vill hon gärna titta på en skärm, vilket vi försöker undvika. Vi gissar också att det kan vara en av anledningarna till att hon är så trött. Hon är helt enkelt inte van vid att leka och umgås hela dagarna, i tillägg till allt nytt. I dag lyckades vi med på siesta och att få henne i säng en normal tid. Nackdelen är att det är i vår säng, så en av oss måste alltid ligga bredvid henne och "lägga oss" kl 19. Vi byter självklart på att ligga bredvid, men då det är jag som får stå för insomningen, en mycket lång ritual med välling, filt, lek och gråtanfall om varandra, får jag lite tid att skriva ned senaste dygnets händelser så vi kommer ihåg senare. Vi mår oavsett mycket bra och allt har gått mycket bättre än förväntat. Självklart kan det komma en dipp när hon börjar fatta att detta är på riktigt, men jag trodde aldrig att hon skulle vara så tillgiven som hon är redan nu. Hon skriker typ aldrig om hon inte är väldigt trött, eller måste byta blöja, och vi myser i princip hela dagarna.

Då adoptionen inte har gått igenom lagligt sätt ännu kan vi inte publicera några direkta foton på henne av olika själ. Vi lägger upp det vi kan och skickar gärna bilder direkt till er, som självklart heller inte skall delas på sociala medier eller liknande för allt är officiellt. Ni får lita på att hon är sjukt söt, med världens största bruna ögon och längsta ögonfransarna:)