Cocoliso - turkost vatten, paraplydrinkar, skavsår och solbränna

För att ta oss ut till ögruppen Rosalita krävs en position tålamod, vassa armbågar och intolerans mot sjösjuka. Vårt resort Cocoliso hade gratis transport till och från ön, vilket var värt ganska mycket. Vi såg andra turister som inte var ute i tid, eller hade förhansbokat som helt enkelt inte fick åka ut till öarna den dagen. För att ta sig ut måste man åka båt i ca 1 timme, 1 1/2 beroende på väder. Alla båtar går från samma hamn, och man måste betala en hamnskatt på 19 000 pesos, ca 57 kr för att komma ut på hamnen. Utanför står säljare från säkerligen ett 30-tal olika bolag som vill att man skall åka med just deras båt, på deras utflykt, oavsett vilken ö man vill åka till. Vi hade ju redan biljetter men att förstå vem man skall prata med är inte helt enkelt i det kaoset som utspelar sig bland försäljare som skriker, förvirrade turister och så kan man lägga till ytterligare säljare av glass, dryck, solhattar oh smycken. En tjej började prata om sitt bolag men sa hon ville hjälpa oavsett vem vi ville åka med. Vi förklarade att vi redan hade biljetter och hon frågade med vem, och när vi sa Cocoliso guidade hon oss till rätt person. I många andra länder vi har varit i hade man garanterat börjat prata illa om det andra bolaget, och sagt att det är bluff, men inte i Colombia! 

Vi betalade hamnskatten och kom oss igenom myllret in till hamnen där det var lite lugnare. Alla båtar kan inte lämna hamnen samtidigt så vi blev förvisade till nära plaststolar i skuggan i 30 minuter innan vi kunde kliva om bord. Vi var lite orolig inför själva båtresan då vi har hört hemska historier tidigare, men det gick förvånansvärt bra dit. Väl framme efter 1 timme blev vi mycket bra mottagna av personalen på resorten, med välkomstdrink och en engelsktalande kille som vår personliga kontakt. Klockan var bara 10 när vi checkade in på vårt rom, som visade sig vara mycket stort med egen balkong och havsutsikt, och det blev poolhäng och bad innan vi åt en stor fisklunch, fråga oss inte om vilken fisk vi åt för vi känner inte igen de engelska namnen alls. Men gott var det! 

Vi bestämde oss för att hitta butiken för att inhandla vatten, öl och snacks då det var ganska dyrt på hotellet och vi ville se lite av ön. Vi fick en usel karta i receptionen och begav oss ut på äventyr. Det skulle vara ca 10 minuter till butiken, enligt Google, 15 minuter till en fin strand och ca 25 till ”byn”. Inga problem tyckte vi, trots värmen och iförda sandaler började vi vandra. Först hittade vi inte ens ut av hotellområdet, men efter lite guidning hamnade vi på en stig som tog oss igenom en mangrove skog, förbi ”skjul” där de lokala bor och en och annan eco camping där de särskilt äventyrslustan bodde. Vi gick fel 2 gånger innan vi fick lite hjälp av en snäll dam som sålde smycken. Fötterna började göra ont både här och där, värmen var påtaglig, törsten kom smygandes och svetten rann. Vi gick förbi en ugn kille som målade på sin nybyggda bar, utan att en turist var i närheten, och tillslut kom vi fram till en öppning bland träden med flera hus, en åsna, mycket höns och lösspringande hundar, samt några getter. Vi gissade vi hade kommit rätt, efter ca 45 minuters vandring, och började leta upp butiken. Först hittade vi ett litet bås där det var uppställd lite läsk, och annat och hoppades den gravida tjejen som kom småspringandes hade vatten och öl till oss. Absolut, hon hade en hel kyl full med godsaker till oss där bak. Vi traskade nöjt vidare och hörde hög musik. Som vanligt följer vi musiken och hittar en ”riktigt” butik/kiosk och plockar på oss lite mer grejer, samt tar två kalla öl och satte oss ned vid ett platsbord precis utanför butiken. Killen, en ganska ung, cool, kille spelade väldigt högt för att locka till sig de få turisterna som går utanför hotellen, och det funkade på oss! Han frågor oss om något vi inte förstår alls, och han kommer fram och visar sin spellista. Han undrar helt enkelt vad vi vill lyssna på! Något Colombianskt säger vi och han sätter på en häftig reaggyton låt och vi nickar belåtande. 

När vi har druckit upp vår öl börjar vandringen tillbaka, lite lättare nu när vi kan vägen och har fyllt på med både vatten och öl. Vi stannade självklart till hos killen med den hemmasnickrade baren mitt i ingenstans och beställda några kokosdrinkar. Han sken upp mycket nöjd med att få testa sitt nya koncept, sprang iväg för att hämta ingredienser i ett annat hus, och kom tillbaka med diverse skärbrädor, knivar och annan utrustning. Så hittar han en kokosnöt, tar fram sin machete och skär ut hålet, häller i mjölken i en blender, jupp det finns en blender i varje bar oavsett storlek, och gör den mest fantastiska coco loco! 

När vi väl kommer tillbaka till hotellet har vi båda stora skavsår och blåsor på fötterna, men mycket nöjda med att ha sett lite annat än bara hotellområdet. 

Dagen efter med Ronnys födelsedag, begav vi oss iväg till stranden, en väldigt fin strand med några turister, palmer, löshundar, lokala som vill sälja hummer och kokosnötter och ett underbart turkost vatten. Försäljarna tyckte tydligen inte om hundarna, som blev bortjagade med jämna mellanrum och då kom de till oss snälla turister och sökte skydd, vilket vi mer än gärna gav de. 

Efter någon timme blev vi hungriga och ville äta lunch på den enda restauranten som låg där, men det var mycket folk och lång väntetid så vi bestämde oss för att ta något lite på hotellet istället, och vandrade istället tillbaka med skavsår i värmen. På kvällen blev det skumpa, lite rom och god mat för födelsebarnet, och vi hade den mest fantastiska solnedgången. På dagarna kommer det turister ut till resorten för lite häng, och de åker igen kl 15, så på eftermiddagen/kvällen har man i princip hela stället för sig själv, förutom de 3 andra paren som också bor på hotellet. Det blev mycket avslappning och bokläsning  de 2-3 dagarna vi var här, och röda hann vi bli trots solfaktor 50. Vi kommer gärna tillbaka hit. 

Natten innan vi skulle hem blåste det kraftigt och jag fick onda aningar om hur båtturen skulle bli på eftermiddagen. Och vad rätt jag skulle ha. Det är relativt små båtar, som är fullastade, och receptionen tipsade om att sitta relativt långt bak för att slippa de värsta smällarna i vågorna, och inte bli sjösjuka. Som sagt så gjort... Tine tvingade in sig tredje längst bak, och Ronny satt längst ut. Vi skulle snart erfara att vi inte skulle bli sjösjuka men desto mer blöta. Det gick snabbt i de stora vågorna och vågorna skyllde över oss som satt längst bak i båten, och det tog inte ens 5 minuter innan vi var genomblöta från topp till tå. Vi hade som tur var blivit förvarnade så alt elektroniskt, och veskor var tryggt förvarade. Ronny svalde massor av vatten där han satt och Tine hukade sig ned så gott det gick. Det blev en mycket lång tur på öppet hav innan vi kom tryggt i hamn 1 1/2 timme senare, genomvåta och kalla. Vi bytte om på en toalett, innan vi tog vår packning och checkade in på "vårt" hotell i Cartagena igen. Det kändes nästan som att komma hem då alla var så glada för att se oss, och packade om och handlade lite frukost innan det blev tidig säng, då bussen vidare dagen efter gick kl 07.

Något blöt efter en båttur