Mi hija
Just nu är det mindre än 12 timmar till vi skall träffa Laura så det kanske är dags för en liten uppdatering på läget. Semesteranteckningar känns inte alls viktigt längre faktiskt då den viktigaste dagen i våra liv börjar inom kort!
Det har varit några omtumlande 2 dagar i Bogota. Flyget var försenat så vi kom fram mycket senare än beräknat och vår stackars chaufför William hade väntat i två timmar. Som tur är var det inga problem med all vår bagage, flygbolaget Avancia var mycket professionella och trevliga, även om all information, oavsett om vi är på flygplats, i ett flyg eller andra turistställen, är på spanska. William pratade åtminstone lite engelska, och körde oss i en ny fin bil till hotellet och pekade ut parken Simon Bolivar, och lite annat på vägen. På hotellet fick vi gott bemötande, men när vi kom till rummet blev vi smått besvikna. Det var ett stort fint rum med uteplats men allt vände ut mot en stor väg med mycket trafik, och rummet var precis över en restaurant som spelade hög musik. Vi gillar salsa, men i lagom doser... Då vi ändå skall stanna i ungefär en månad, och alla kort vi har sätt på "suiten" vi har bokat var annorlunda manade vi oss upp för att gå ned och fråga om det fanns något annat som inte var ut mot vägen (typiskt svenskt). Plötsligt pratade ingen i receptionen engelska (samma personal som pratade engelska när vi checkade in), och förstod inte vad vi ville. När de fattade till slut så fick vi veta att de inte hade några fler rum med terrass, inga liknande rum alls ledigt, men vi kunne titta på ett på 7nde våningen, utan terrass... Inte riktigt vad vi hade hoppats på, men då kom piccolon som förstod vårt problem, och sa att rum 206 ju var ledigt. Vi älskar honom! De andra i receptionen var inte så glada, troligtvis för att de vill ha skrikande barn på ett hörn så de inte stör andra, och rummet vi först fick tilldelad var i lite sämre skick. Oavsett så tog piccolon med oss till rum 206 för att visa oss, och det var som dag och natt. Mycket nöjda! Det finns en restaurant med helt okej mat, och vi får mycket bra frukost varje dag.
Vi har ett kök, med väldigt begränsad utrustning då de heller vill att vi skall köpa mat i restaurangen. Vi har kompletterat med lite plasttallrikar, och har med grejer till Laura så det skall nog lösa sig på något sätt. Vi får tjata till oss en kniv för att skära grönsaker och gör sallad i kastruller. Det är oavsett skönt att ha ett kök, med kyl. Vardagsrummet är relativt stort för hotellstandard, men det bästa är ändå en gigantiskt uteterrass där Laura kan springa runt när det inte regnar. Att det bara är en dusch, med varmvatten ibland och att barnsängen inte får plats i sovrummet är saker som helt enkelt får lösa sig. För nu händer det.
Första dagen här försökte vi bli lite kända med närområdet. Vi bor i Bogotas norra områden, som är det rikare och lite finare. Vi bor tyvärr bredvid en av de större vägarna som delar av Bogota i olika stadsdelar, men så fort vi kommer in på bakgatan gömmer det sig gröna oaser, fina bostadsområden och ytterligare en bit bort har vi hittat ett mycket bra supermarked och apotek. Vi gick till ett köpcenter som är inom rimlig avstånd. De har verkligen allt där, inklusive en gigantisk matbutik som även har kläder och allt annat vi skulle behöva framöver. När vi hade plockat på oss allt vi ville, och skulle betala funkade självklart inte kortet i butiken, och han i kassan kunde ingen engelska. Då kliver mannen bakom oss i kön fram och undrar om han skall översätta! Vi frågor om det finns en bankomat i närheten, och om han kan slå ut allt i kassan så länge medan jag springer iväg till bankomaten. Absolut, inga problem. Vi hoppar sänn in i en taxi med alla våra påsar, och har senare läst att man absolut inte skall stanna taxi på gatan... oh well..
Tyvärr har vi båda haft lite magproblem de sista dagarna, troligtvis på grund av stress, eller dålig mat dagen vi drog till Bogota, så vi var tvungen att avboka en foodtour vi hade beställt genom AirBnB. Det har gjort att vi har mest har hängt i närheten av hotellet. I dag gick vi ut för att upptäcka en närliggande området, eller vad vi trodde var ett närliggande området. Avstånden här är gigantiska så det som ser nära ut på kartan visar sig vara en timmes promenad. På vägen hem kom störtregnet och vi fastnade under ett garagetak, utan att riktigt veta hur vi skulle lösa det hela. Vi hade paraply och regnjacka men det åskade, haglade och öste ned om varandra. Vi tänkte hela tiden att det inte var så långt hem, men som sagt, allt är mycket längre bort än vad man tror i Bogota...
Det lilla vi har sätt av Bogota visar sig vara mer civiliserat i trafiken, mer ordning, mycket rent och städat överallt, och hundarna har ägare! Det finns massor av doggywalkers överallt, och hundarna springer fritt i parkerna. På söndagar spärrar de av flera stora gator mellan kl 9 -14 för gående, cyklar och joggare, och cykelvägar finns lite överallt. Vi känner oss väldigt säkra, men inte överraskande ser vi också fler tiggare här än på andra ställen i landet. Det pratas ganska mycket om Venezuela då Colombia har tagit imot över 1 miljon flyktingar från Venezuela, och många av de kommer självklart till Bogota.
Så tillbaka till vad som hända skall. Idag har det verkligen varit verkligt, eller egentligen helt sedan vi landade på flygplatsen. Jag (Tine) har svårt att tänka på morgondagen då känslorna är överallt och jag har brutit ihop i gråt flera gånger med tanke på att lilla Laura kommer få lämna allt tryggt hon känner, inklusive sin fostermamma hon har bott hos i över 1 år, den enda mamma hon känner till. Det är svårt att vara glad även om jag verkligen längtar efter att få träffa henne, men man känner sig även ganska elak. Absolut, hon kommer få det bästa livet vi kan ge henne, men det kommer hon varken förstå imorgon, eller bry sig om. Det skall bli otroligt skönt när själva överlämnandet är över (vad är det för ord? som att vi skall ta över en lägenhet eller något) och vi kan åka tillbaka till hotellet och få vara i fred bara oss. Det känns som att vi kommer bli övervakade under mötet, även om vi kommer få lite tid bara oss i början. Sedan skall vi tydligen ha ett kalas (?), och vi har fått uppdrag att handla tårta och cola (??), samt plasttallrikar, ballonger och annan dekoration... Det känns väldigt konstigt, vi vill ju mest fråga alla våra tusen frågor, om vad hon tycker om för mat, hennes rutiner och liknande. De som adopterar från barnhem har fått ett förberedande möte där man kan ställa frågor, men vi har endast fått ett telefonsamtal med lite kort info om morgondagen. Allt känns helt surrealistiskt, men samtidigt väldigt verkligt. Att så här mycket känslor kan finnas i en kropp! Jag hoppas vi får sova lite inatt för det kommer behövas. På nu är det slut på sovmorgonar, eller sömn överlag. På denne tiden imorgon kommer vi ha lekt och myst med vår dotter, och vi kommer sakta men säkert att bli föräldrar!
Det har varit några omtumlande 2 dagar i Bogota. Flyget var försenat så vi kom fram mycket senare än beräknat och vår stackars chaufför William hade väntat i två timmar. Som tur är var det inga problem med all vår bagage, flygbolaget Avancia var mycket professionella och trevliga, även om all information, oavsett om vi är på flygplats, i ett flyg eller andra turistställen, är på spanska. William pratade åtminstone lite engelska, och körde oss i en ny fin bil till hotellet och pekade ut parken Simon Bolivar, och lite annat på vägen. På hotellet fick vi gott bemötande, men när vi kom till rummet blev vi smått besvikna. Det var ett stort fint rum med uteplats men allt vände ut mot en stor väg med mycket trafik, och rummet var precis över en restaurant som spelade hög musik. Vi gillar salsa, men i lagom doser... Då vi ändå skall stanna i ungefär en månad, och alla kort vi har sätt på "suiten" vi har bokat var annorlunda manade vi oss upp för att gå ned och fråga om det fanns något annat som inte var ut mot vägen (typiskt svenskt). Plötsligt pratade ingen i receptionen engelska (samma personal som pratade engelska när vi checkade in), och förstod inte vad vi ville. När de fattade till slut så fick vi veta att de inte hade några fler rum med terrass, inga liknande rum alls ledigt, men vi kunne titta på ett på 7nde våningen, utan terrass... Inte riktigt vad vi hade hoppats på, men då kom piccolon som förstod vårt problem, och sa att rum 206 ju var ledigt. Vi älskar honom! De andra i receptionen var inte så glada, troligtvis för att de vill ha skrikande barn på ett hörn så de inte stör andra, och rummet vi först fick tilldelad var i lite sämre skick. Oavsett så tog piccolon med oss till rum 206 för att visa oss, och det var som dag och natt. Mycket nöjda! Det finns en restaurant med helt okej mat, och vi får mycket bra frukost varje dag.
Vi har ett kök, med väldigt begränsad utrustning då de heller vill att vi skall köpa mat i restaurangen. Vi har kompletterat med lite plasttallrikar, och har med grejer till Laura så det skall nog lösa sig på något sätt. Vi får tjata till oss en kniv för att skära grönsaker och gör sallad i kastruller. Det är oavsett skönt att ha ett kök, med kyl. Vardagsrummet är relativt stort för hotellstandard, men det bästa är ändå en gigantiskt uteterrass där Laura kan springa runt när det inte regnar. Att det bara är en dusch, med varmvatten ibland och att barnsängen inte får plats i sovrummet är saker som helt enkelt får lösa sig. För nu händer det.
Första dagen här försökte vi bli lite kända med närområdet. Vi bor i Bogotas norra områden, som är det rikare och lite finare. Vi bor tyvärr bredvid en av de större vägarna som delar av Bogota i olika stadsdelar, men så fort vi kommer in på bakgatan gömmer det sig gröna oaser, fina bostadsområden och ytterligare en bit bort har vi hittat ett mycket bra supermarked och apotek. Vi gick till ett köpcenter som är inom rimlig avstånd. De har verkligen allt där, inklusive en gigantisk matbutik som även har kläder och allt annat vi skulle behöva framöver. När vi hade plockat på oss allt vi ville, och skulle betala funkade självklart inte kortet i butiken, och han i kassan kunde ingen engelska. Då kliver mannen bakom oss i kön fram och undrar om han skall översätta! Vi frågor om det finns en bankomat i närheten, och om han kan slå ut allt i kassan så länge medan jag springer iväg till bankomaten. Absolut, inga problem. Vi hoppar sänn in i en taxi med alla våra påsar, och har senare läst att man absolut inte skall stanna taxi på gatan... oh well..
 |
| När man skall handla frukt och inte fattar vad hälften är... |
Tyvärr har vi båda haft lite magproblem de sista dagarna, troligtvis på grund av stress, eller dålig mat dagen vi drog till Bogota, så vi var tvungen att avboka en foodtour vi hade beställt genom AirBnB. Det har gjort att vi har mest har hängt i närheten av hotellet. I dag gick vi ut för att upptäcka en närliggande området, eller vad vi trodde var ett närliggande området. Avstånden här är gigantiska så det som ser nära ut på kartan visar sig vara en timmes promenad. På vägen hem kom störtregnet och vi fastnade under ett garagetak, utan att riktigt veta hur vi skulle lösa det hela. Vi hade paraply och regnjacka men det åskade, haglade och öste ned om varandra. Vi tänkte hela tiden att det inte var så långt hem, men som sagt, allt är mycket längre bort än vad man tror i Bogota...
Det lilla vi har sätt av Bogota visar sig vara mer civiliserat i trafiken, mer ordning, mycket rent och städat överallt, och hundarna har ägare! Det finns massor av doggywalkers överallt, och hundarna springer fritt i parkerna. På söndagar spärrar de av flera stora gator mellan kl 9 -14 för gående, cyklar och joggare, och cykelvägar finns lite överallt. Vi känner oss väldigt säkra, men inte överraskande ser vi också fler tiggare här än på andra ställen i landet. Det pratas ganska mycket om Venezuela då Colombia har tagit imot över 1 miljon flyktingar från Venezuela, och många av de kommer självklart till Bogota.
Så tillbaka till vad som hända skall. Idag har det verkligen varit verkligt, eller egentligen helt sedan vi landade på flygplatsen. Jag (Tine) har svårt att tänka på morgondagen då känslorna är överallt och jag har brutit ihop i gråt flera gånger med tanke på att lilla Laura kommer få lämna allt tryggt hon känner, inklusive sin fostermamma hon har bott hos i över 1 år, den enda mamma hon känner till. Det är svårt att vara glad även om jag verkligen längtar efter att få träffa henne, men man känner sig även ganska elak. Absolut, hon kommer få det bästa livet vi kan ge henne, men det kommer hon varken förstå imorgon, eller bry sig om. Det skall bli otroligt skönt när själva överlämnandet är över (vad är det för ord? som att vi skall ta över en lägenhet eller något) och vi kan åka tillbaka till hotellet och få vara i fred bara oss. Det känns som att vi kommer bli övervakade under mötet, även om vi kommer få lite tid bara oss i början. Sedan skall vi tydligen ha ett kalas (?), och vi har fått uppdrag att handla tårta och cola (??), samt plasttallrikar, ballonger och annan dekoration... Det känns väldigt konstigt, vi vill ju mest fråga alla våra tusen frågor, om vad hon tycker om för mat, hennes rutiner och liknande. De som adopterar från barnhem har fått ett förberedande möte där man kan ställa frågor, men vi har endast fått ett telefonsamtal med lite kort info om morgondagen. Allt känns helt surrealistiskt, men samtidigt väldigt verkligt. Att så här mycket känslor kan finnas i en kropp! Jag hoppas vi får sova lite inatt för det kommer behövas. På nu är det slut på sovmorgonar, eller sömn överlag. På denne tiden imorgon kommer vi ha lekt och myst med vår dotter, och vi kommer sakta men säkert att bli föräldrar!
Kommentarer
Skicka en kommentar