Domstol, Fredrick med ck, och ValentinA's day
Det har gått en hel vecka, och vilken vecka! Som de flesta som är på sociala medier vet så är vi nu officiella föräldrar till Laura, men resan dit har varit lång!
I dag är det alla hjärtans dag - Valentines Day, och som namnet säger så är det även Valentinas namnsdag, Vi firrar självklart lite extra på alla hjärtans dag och Laura Valentina's namnsdag. Valentina betyder inte kärlek som man skulle tro men stark och frisk vilket verkligen passar in på vår tjej. Hon utvecklas varje dag och "bebisen" vi fick för 2 1/2 vecka sedan är nu ett minne blott. Den här tjejen vet vad hon vill, hon går runt i rummet på två fötter med endast hjälp av ett finger från en av oss vuxna, hon härmar våra ansiktsuttryck så vi dör av skratt och hon lär sig nya saker varje dag.
Vi är nu i Bogota, och har nytt lägenhetshotell, i en ny stadsdel. Vi är fortfarande i den norra delen av staden, men bor i stadsdelen Usaquen där det finns mycket bra caféer, restauranger och butiker, samt en park, och massa loppis, antikhandlare och hantverksshopping på helgen. Vi lärde oss att gå på restaurant i La Mesa där alla måltider intogs på restauranten på hotellet och vi inser att Laura är ganska chill. Så länge hon är med oss och får mat är hon relativt nöjd. Vi gör därför ingen mat på hotellet längre, trots betydligt bättre kök jämfört med förra hotellet, men äter på restaurant 1 gång per dag. Sen lunch/tidig middag fungerar perfekt för oss med små barn. Inga människor, bra service, lugn tjej och bra mat.
Men hur har senaste veckan egentligen varit?
Intensiv! Det har verkligen gått i ett från måndagen av. Helgen i La Mesa var faktiskt ganska tråkig tyvärr. Alla åkte, wifi låg nede, det kom en konferens som upptog hela området som vi brukade leka i och vädret var inte bra nog för att leka i poolen. I rummet bredvid oss där den andra svenska familjen hade bodd flyttade nu in en extremt högljudd italiensk familj som inte tog särskilt mycket hänsyn, eller pratade varken spanska eller engelska, och den amerikanska familjen fortsatta ha sina problem med högljudda gräl dagligen. Vi gick våra dagliga turer runt på området och upptäckte ett mycket fint, men helt tomt hus på tomten, en liten stuga som stod tom, en hundgård med några skälliga hundar som ville ut, och en stackars åsna med sår runt ögonen bortgömd i ett hägn dit ingen går... Hela La Mesa och hotellet gav oss lite avsmak och vi började fantisera om att detta hörde till en knarkkung som endast använde stället för ett par storslagna fester varje år samt för pennatvättning. Mest troligt är att man har investerat mycket pengar men inte riktigt lyckats med sin marknadsföring och nu är det endast adoptionsföräldrar som kommer, och en och annan konferens...
På måndagen var dock den stora dagen som vi har väntat på så länge. För en gångs skuld hade vi packat klart på förhand, på söndagen, och hade gott om tid på morgonen. Vi hann äta frukost, packa det sista, säga hejda till amerikanerna och även checka ut. Dvs, betala gick inte, tack vara mastercard. Återigen säger de att mastercard inte är ett problem, men varken Ronnys kort eller mitt gick igenom trots pengar på kontot... Så vad gör man? Engelska pratas ju inte alls, men hon förklarar att hon ringar våran kontaktperson och förklarar läget. Kontakpersonen svarar tyvärr inte, men jag skriver till henne på Wazup, och hon svarar enkelt att vi kommer tillbaka efter domstolen med cash, vi skall med andra ord ta ut 7000 kr i cash i den lilla staden La Mesa och åka tillbaka för att betala när vi är klara med alla praktiska saker på morgonen... Lite skeptiskt försöker jag förklara för hon i receptionen att vi kommer tillbaka efter att ha tagit ut pengar i bankomaten, och frågar om hon vill att vi skall lämna passen eller liknande. Hon bara skrattar och säger "no problema". Ok, som sagt så gjort och vi åker till domstolen...
Domstol... vi hade förespeglat oss en riktigt rättssal, och det kanske ni också har... Verkligheten är att vi troppar upp på samma "kontor" som vi var på veckan innan. Svårt att förklara annat än en desk med människor bakom. Vi har fått ett klockslag vi skal vara där, men när vi kommer sitter fortfarande den amerikanska familjen och väntar.. De hade tid en timme inan oss... Okej vi förväntar oss att tidernas väntetid skall börja, men vår advokat och kontaktperson är på, och är envisa.... Det går ganska snabbt för oss trotts allt, uppklädda och svettiga som vi är. Laura behöver sin frukostvila och somnar i Ronnys knä, mens vår kontaktperson oh jag försöker hitta en bankomat som faktiskt vill ge mig pengar. Vi testar två olika innan den tredje spottar ut pengar. Hon säger att troligtvis vill den bara ge mig max 600 000 pesos pr gång * 2 gånger. Jag behöver 2 400 000 kr som vi är skyldiga hotellet... Jag får ut pengar två gånger, när den tredje gången ger mig pengar suckat jag lättat ut, men den fjärde gången vägrar bankomaten.. Det är bara att bita i det sura äpplet och ta fram visakortet som har ynkliga 2000 kr på sig. Nog för att betala hotellet. När vi har fått ihop summan ringer vår kontaktperson vår chaufför som snällt tar imot pengarna, åker till hotellet utan mig, betalar, ger 20 extra i driks och kommer tillbaka. Som sagt; "no problema!"
När jag kommer tillbaka till domstolen sitter Laura i Ronnys knä och sover. Den amerikanska familjen har åkt, och det är ingen annan före oss. Vår advokat kör på, tar imot en massa dokument, springer iväg med de, kommer tillbaka med en betydligt större bunt dokument, och tillslut blir vi ombädda att skriva under. Jag dubbelkollar passnumret och mitt namn på en sida, alla verkar nöjda, Ronny gör samma sak, och tillsut efter 2 timmar kan vi ta med alla papper och gå vidare till nästa kontor. Det nästa kontoret är verkligen ett hål i väggen och vi har blivit varnade att de kanske inte är så samarbetsvilliga då vi saknar ett papper. När vi kommer dit sitter den amerikanska familjen och väntar, samt en massa andra människor som vill ha hjälp. Advokaten charmar sig till hjälp, men även här blir det ytterligare väntande, i ett varmt rum, utan aircondition. Jag går för att köpa glass till oss och när jag kommer tillbaka är vi plötsligt klara, och vi kan sätta oss i den varma minibussen och köra mot Bogota. Det blir en fruktansvärt lång och jobbig färd på grund av värmen, långa köer och en smått uttråkad Laura. Vi är även hungriga då vi inte har ätit någon lunch men kl 16 kan vi äntligen checka in å vårt nya hotell, byta blöja, beställa roomservice och slappna av lite.
Dagen efter blir vi hämtade kl 10 för att åka och fixa pass till Laura. Vi tar med alla dokument som behövs, fastnar självklart i bilkö, men det är inte så lång väntetid på passkontoret så det flyter på bra och vi får snabbt hjälp. Då uppstår ett litet problem. Ronnys mellannamn är inte det samma i våra papper som i passet... Trots att vi har kollat, dubbelkollat och trippelkollat så har man klarat av att missa C'et i Fredrick. Vår chaufför skakar på huvudet och ser nog för sig hur hela morgondagen försvinner. Han ringer vår kontaktperson som inte är med denna gången, vi får lämna kontoret med våra felaktiga dokument utan att ansöka om pass... Något besvikna åker vi tillbaka till hotellet för att invänta mer information om vad som kommer hända. Vi passar på att äta lunch ute på Bogota Beer Company, för ja Bogota har sitt eget bryggeri, och när vi kommer tillbaka till hotellet ringer vår kontaktperson och förklarar att vi tyvärr måste åka tillbaka till domstolen dagen efter, men att hon kommer förbi hotellet för att gå igenom alla papper med oss. Jahapp... ytterligare en heldag i bil med en rastlös 1 åring... Vi bestämmer tillsammans med vår kontaktperson att endast jag skall åka, så kan Ronny stanna kvar på hotellet med Laura. Hon förklarar att hon inte kan åka med dagen efter men att en annan som jobbar för organisationen kommer följa med, samt advokaten och självklart vår chaufför som följer med oss overallt. Jag frågar om vi måste stå för kalaset ( ca 3000 kr tur/retur) då det faktiskt inte bara är vårt fel att det saknas en bokstav i alla dokumenter, och hon skall kolla upp det.
Kl 04.00 dagen efter ringer klockan och jag får kliva upp och göra mig iordning för en dag av bilfärd och väntan. Jag blir hämtad kl 5 av vår chaufför, och vi plockar upp Maria, dagens kontaktperson, och vår advokat. Det är fortfarande mörkt ute och för en gångs skuld ganska lite trafik på vägarna. De andra sover hela vägen och jag lyssnar på podcasts och klockan 8.00 är vi framme i La Mesa. Vi har fått tid i domstolen kl 09 så vi hinner äta lite frukost på ett cafe. På vägen dit följer en fin hund efter oss, som tydligen också vill ha frukost, och samtalet runt frukosten blir kring våra hundar. Maria är 28 år och pluggar en master och jag får veta att det kostar att gå i skola i Colombia, och tyvärr har många inte råd med varken dagis, eller skola för sina barn. Hon köper med en brödbit till hunden när vi går från cafeet, och den blir mycket nöjd. När vi kommer upp på domstolskontoret är det tre amerikanska familjer som skall bli godkända denna dagen och alla är självklart före oss. Jag var förberedd och sätter mig och läser en bok mens advokaten försöker skynda på processen, det är ju bara en rättning. Det tar sin lilla tid men efter en timme är denna delen av processen klar och vi kan gå vidare till det andra kontoret för att rätta i hennes födelseattest. Som tur är, är det inte massa människor som väntar där så det går relativt snabbt, jag skriver under på det som skall skrivas under och runt lunch tider är vi på väg tillbaka till Bogota. När vi kommer till Bogota skall vi tydligen in på ännu ett kontor för att fixa ytterligare ett papper, men kl 3 får jag äntligen kliva in till min lilla familj som passar på att ha siesta just då. Vi firar med att äta på en pizzeria och unnar oss ett glas vin. Vin är förövrigt mycket dyrt i detta landet, och svårt att få tag på bra viner till en ok pris, men på en italiensk restaurang lyckats man alltid. Inte konstigt blev det en tidlig kväll för min del.
Dagen efter bar det iväg till passkontoret igen för att ansöka om pass, våra Haag intyg var klara (behövs för resan) så vi kunna hämta dessa och annars ta det ganska lugnt och njuta av området vi bor i. Vi har fått passet idag, bara 24 timmar efter att vi ansökte och är mycket imponerade över hur snabbt det gick! Den här familjen består nu av tre olika nationaliteter med tre olika pass:) Laura kommer bli svensk medborgare också, men får behålla sitt colombianska pass. Vi är nu redo med allt som behöver göras innan vi kan flyga och ta med oss henne hem till Bergåsa!! Trodde knappt denna dagen skulle komma. Vi har försökt å få biljetter hem, med egen flygstol till lilltjejen, men då måste vi vänta tills på torsdag. Vi kommer därför flyga på tisdag, men måste ha henne i knäet hela vägen. Vi hoppas det kommer gå hyfsat bra, det är ändå en nattflygning och hon brukar ju sova ganska bra. Det blir nog värre för vår del, men har bokat extra benutrymme. Det här innebär att vi kommer hem på onsdag eftermiddag. Känns helt surrealistiskt att man nu skall åka hem med henne?! Hem till kylan, rutiner, hunden och allt som följer. Vi trivs ändå så himla bra här, men det är inte till att komma undan att vi saknar vårt kök och mat, sängen och Nala! Och att få träffa alla som väntar med spänning där hemma!! Vi kommer båda vara föräldralediga fram till april så vi har gott om tid på oss att komma in i rutiner, hälsa på familjen och annat. Det kommer även bli en hel del läkarbesök och andra myndighetsbesök med Laura som kräver sitt för att bli svensk medborgare men det får vi ta som det kommer. Nu skall vi försöka njuta av de sista dagarna vi har kvar här i värmen i Bogota, handla in det sista vi har tänkt att ta med oss hem (rom, hängmatta och en resväska) och bara njuta av att inte behöva springa rint på myndighetskontorer och vänta i köer. Vi är en familj på riktigt nu!💕
I dag är det alla hjärtans dag - Valentines Day, och som namnet säger så är det även Valentinas namnsdag, Vi firrar självklart lite extra på alla hjärtans dag och Laura Valentina's namnsdag. Valentina betyder inte kärlek som man skulle tro men stark och frisk vilket verkligen passar in på vår tjej. Hon utvecklas varje dag och "bebisen" vi fick för 2 1/2 vecka sedan är nu ett minne blott. Den här tjejen vet vad hon vill, hon går runt i rummet på två fötter med endast hjälp av ett finger från en av oss vuxna, hon härmar våra ansiktsuttryck så vi dör av skratt och hon lär sig nya saker varje dag.
Vi är nu i Bogota, och har nytt lägenhetshotell, i en ny stadsdel. Vi är fortfarande i den norra delen av staden, men bor i stadsdelen Usaquen där det finns mycket bra caféer, restauranger och butiker, samt en park, och massa loppis, antikhandlare och hantverksshopping på helgen. Vi lärde oss att gå på restaurant i La Mesa där alla måltider intogs på restauranten på hotellet och vi inser att Laura är ganska chill. Så länge hon är med oss och får mat är hon relativt nöjd. Vi gör därför ingen mat på hotellet längre, trots betydligt bättre kök jämfört med förra hotellet, men äter på restaurant 1 gång per dag. Sen lunch/tidig middag fungerar perfekt för oss med små barn. Inga människor, bra service, lugn tjej och bra mat.
Men hur har senaste veckan egentligen varit?
Intensiv! Det har verkligen gått i ett från måndagen av. Helgen i La Mesa var faktiskt ganska tråkig tyvärr. Alla åkte, wifi låg nede, det kom en konferens som upptog hela området som vi brukade leka i och vädret var inte bra nog för att leka i poolen. I rummet bredvid oss där den andra svenska familjen hade bodd flyttade nu in en extremt högljudd italiensk familj som inte tog särskilt mycket hänsyn, eller pratade varken spanska eller engelska, och den amerikanska familjen fortsatta ha sina problem med högljudda gräl dagligen. Vi gick våra dagliga turer runt på området och upptäckte ett mycket fint, men helt tomt hus på tomten, en liten stuga som stod tom, en hundgård med några skälliga hundar som ville ut, och en stackars åsna med sår runt ögonen bortgömd i ett hägn dit ingen går... Hela La Mesa och hotellet gav oss lite avsmak och vi började fantisera om att detta hörde till en knarkkung som endast använde stället för ett par storslagna fester varje år samt för pennatvättning. Mest troligt är att man har investerat mycket pengar men inte riktigt lyckats med sin marknadsföring och nu är det endast adoptionsföräldrar som kommer, och en och annan konferens...
På måndagen var dock den stora dagen som vi har väntat på så länge. För en gångs skuld hade vi packat klart på förhand, på söndagen, och hade gott om tid på morgonen. Vi hann äta frukost, packa det sista, säga hejda till amerikanerna och även checka ut. Dvs, betala gick inte, tack vara mastercard. Återigen säger de att mastercard inte är ett problem, men varken Ronnys kort eller mitt gick igenom trots pengar på kontot... Så vad gör man? Engelska pratas ju inte alls, men hon förklarar att hon ringar våran kontaktperson och förklarar läget. Kontakpersonen svarar tyvärr inte, men jag skriver till henne på Wazup, och hon svarar enkelt att vi kommer tillbaka efter domstolen med cash, vi skall med andra ord ta ut 7000 kr i cash i den lilla staden La Mesa och åka tillbaka för att betala när vi är klara med alla praktiska saker på morgonen... Lite skeptiskt försöker jag förklara för hon i receptionen att vi kommer tillbaka efter att ha tagit ut pengar i bankomaten, och frågar om hon vill att vi skall lämna passen eller liknande. Hon bara skrattar och säger "no problema". Ok, som sagt så gjort och vi åker till domstolen...
Domstol... vi hade förespeglat oss en riktigt rättssal, och det kanske ni också har... Verkligheten är att vi troppar upp på samma "kontor" som vi var på veckan innan. Svårt att förklara annat än en desk med människor bakom. Vi har fått ett klockslag vi skal vara där, men när vi kommer sitter fortfarande den amerikanska familjen och väntar.. De hade tid en timme inan oss... Okej vi förväntar oss att tidernas väntetid skall börja, men vår advokat och kontaktperson är på, och är envisa.... Det går ganska snabbt för oss trotts allt, uppklädda och svettiga som vi är. Laura behöver sin frukostvila och somnar i Ronnys knä, mens vår kontaktperson oh jag försöker hitta en bankomat som faktiskt vill ge mig pengar. Vi testar två olika innan den tredje spottar ut pengar. Hon säger att troligtvis vill den bara ge mig max 600 000 pesos pr gång * 2 gånger. Jag behöver 2 400 000 kr som vi är skyldiga hotellet... Jag får ut pengar två gånger, när den tredje gången ger mig pengar suckat jag lättat ut, men den fjärde gången vägrar bankomaten.. Det är bara att bita i det sura äpplet och ta fram visakortet som har ynkliga 2000 kr på sig. Nog för att betala hotellet. När vi har fått ihop summan ringer vår kontaktperson vår chaufför som snällt tar imot pengarna, åker till hotellet utan mig, betalar, ger 20 extra i driks och kommer tillbaka. Som sagt; "no problema!"
När jag kommer tillbaka till domstolen sitter Laura i Ronnys knä och sover. Den amerikanska familjen har åkt, och det är ingen annan före oss. Vår advokat kör på, tar imot en massa dokument, springer iväg med de, kommer tillbaka med en betydligt större bunt dokument, och tillslut blir vi ombädda att skriva under. Jag dubbelkollar passnumret och mitt namn på en sida, alla verkar nöjda, Ronny gör samma sak, och tillsut efter 2 timmar kan vi ta med alla papper och gå vidare till nästa kontor. Det nästa kontoret är verkligen ett hål i väggen och vi har blivit varnade att de kanske inte är så samarbetsvilliga då vi saknar ett papper. När vi kommer dit sitter den amerikanska familjen och väntar, samt en massa andra människor som vill ha hjälp. Advokaten charmar sig till hjälp, men även här blir det ytterligare väntande, i ett varmt rum, utan aircondition. Jag går för att köpa glass till oss och när jag kommer tillbaka är vi plötsligt klara, och vi kan sätta oss i den varma minibussen och köra mot Bogota. Det blir en fruktansvärt lång och jobbig färd på grund av värmen, långa köer och en smått uttråkad Laura. Vi är även hungriga då vi inte har ätit någon lunch men kl 16 kan vi äntligen checka in å vårt nya hotell, byta blöja, beställa roomservice och slappna av lite.
Dagen efter blir vi hämtade kl 10 för att åka och fixa pass till Laura. Vi tar med alla dokument som behövs, fastnar självklart i bilkö, men det är inte så lång väntetid på passkontoret så det flyter på bra och vi får snabbt hjälp. Då uppstår ett litet problem. Ronnys mellannamn är inte det samma i våra papper som i passet... Trots att vi har kollat, dubbelkollat och trippelkollat så har man klarat av att missa C'et i Fredrick. Vår chaufför skakar på huvudet och ser nog för sig hur hela morgondagen försvinner. Han ringer vår kontaktperson som inte är med denna gången, vi får lämna kontoret med våra felaktiga dokument utan att ansöka om pass... Något besvikna åker vi tillbaka till hotellet för att invänta mer information om vad som kommer hända. Vi passar på att äta lunch ute på Bogota Beer Company, för ja Bogota har sitt eget bryggeri, och när vi kommer tillbaka till hotellet ringer vår kontaktperson och förklarar att vi tyvärr måste åka tillbaka till domstolen dagen efter, men att hon kommer förbi hotellet för att gå igenom alla papper med oss. Jahapp... ytterligare en heldag i bil med en rastlös 1 åring... Vi bestämmer tillsammans med vår kontaktperson att endast jag skall åka, så kan Ronny stanna kvar på hotellet med Laura. Hon förklarar att hon inte kan åka med dagen efter men att en annan som jobbar för organisationen kommer följa med, samt advokaten och självklart vår chaufför som följer med oss overallt. Jag frågar om vi måste stå för kalaset ( ca 3000 kr tur/retur) då det faktiskt inte bara är vårt fel att det saknas en bokstav i alla dokumenter, och hon skall kolla upp det.
Kl 04.00 dagen efter ringer klockan och jag får kliva upp och göra mig iordning för en dag av bilfärd och väntan. Jag blir hämtad kl 5 av vår chaufför, och vi plockar upp Maria, dagens kontaktperson, och vår advokat. Det är fortfarande mörkt ute och för en gångs skuld ganska lite trafik på vägarna. De andra sover hela vägen och jag lyssnar på podcasts och klockan 8.00 är vi framme i La Mesa. Vi har fått tid i domstolen kl 09 så vi hinner äta lite frukost på ett cafe. På vägen dit följer en fin hund efter oss, som tydligen också vill ha frukost, och samtalet runt frukosten blir kring våra hundar. Maria är 28 år och pluggar en master och jag får veta att det kostar att gå i skola i Colombia, och tyvärr har många inte råd med varken dagis, eller skola för sina barn. Hon köper med en brödbit till hunden när vi går från cafeet, och den blir mycket nöjd. När vi kommer upp på domstolskontoret är det tre amerikanska familjer som skall bli godkända denna dagen och alla är självklart före oss. Jag var förberedd och sätter mig och läser en bok mens advokaten försöker skynda på processen, det är ju bara en rättning. Det tar sin lilla tid men efter en timme är denna delen av processen klar och vi kan gå vidare till det andra kontoret för att rätta i hennes födelseattest. Som tur är, är det inte massa människor som väntar där så det går relativt snabbt, jag skriver under på det som skall skrivas under och runt lunch tider är vi på väg tillbaka till Bogota. När vi kommer till Bogota skall vi tydligen in på ännu ett kontor för att fixa ytterligare ett papper, men kl 3 får jag äntligen kliva in till min lilla familj som passar på att ha siesta just då. Vi firar med att äta på en pizzeria och unnar oss ett glas vin. Vin är förövrigt mycket dyrt i detta landet, och svårt att få tag på bra viner till en ok pris, men på en italiensk restaurang lyckats man alltid. Inte konstigt blev det en tidlig kväll för min del.
Dagen efter bar det iväg till passkontoret igen för att ansöka om pass, våra Haag intyg var klara (behövs för resan) så vi kunna hämta dessa och annars ta det ganska lugnt och njuta av området vi bor i. Vi har fått passet idag, bara 24 timmar efter att vi ansökte och är mycket imponerade över hur snabbt det gick! Den här familjen består nu av tre olika nationaliteter med tre olika pass:) Laura kommer bli svensk medborgare också, men får behålla sitt colombianska pass. Vi är nu redo med allt som behöver göras innan vi kan flyga och ta med oss henne hem till Bergåsa!! Trodde knappt denna dagen skulle komma. Vi har försökt å få biljetter hem, med egen flygstol till lilltjejen, men då måste vi vänta tills på torsdag. Vi kommer därför flyga på tisdag, men måste ha henne i knäet hela vägen. Vi hoppas det kommer gå hyfsat bra, det är ändå en nattflygning och hon brukar ju sova ganska bra. Det blir nog värre för vår del, men har bokat extra benutrymme. Det här innebär att vi kommer hem på onsdag eftermiddag. Känns helt surrealistiskt att man nu skall åka hem med henne?! Hem till kylan, rutiner, hunden och allt som följer. Vi trivs ändå så himla bra här, men det är inte till att komma undan att vi saknar vårt kök och mat, sängen och Nala! Och att få träffa alla som väntar med spänning där hemma!! Vi kommer båda vara föräldralediga fram till april så vi har gott om tid på oss att komma in i rutiner, hälsa på familjen och annat. Det kommer även bli en hel del läkarbesök och andra myndighetsbesök med Laura som kräver sitt för att bli svensk medborgare men det får vi ta som det kommer. Nu skall vi försöka njuta av de sista dagarna vi har kvar här i värmen i Bogota, handla in det sista vi har tänkt att ta med oss hem (rom, hängmatta och en resväska) och bara njuta av att inte behöva springa rint på myndighetskontorer och vänta i köer. Vi är en familj på riktigt nu!💕
Kommentarer
Skicka en kommentar