La Mesa - en sömnig by på landet
Vi har nu varit i La Mesa i 4 dagar och har hunnit varva ned ordentligt då det inte finns så mycket att göra här. La Mesa är som sagt en sömning liten by ca 3 timmar utanför Bogota och det är verkligen på landet. När vi säger landet pratar vi inte om öppna åkrar, fält och kossor, men mer gröna berg och dalar, djungel, hästar, fruktodlingar och fantastiska vyer. Eko-Hotellet vi bor på är väldigt fint, med 2 olika poolområden, samt barnpool, massa olika djur, hängmattor, mango och limeträd överallt och god mat. Det är ett helt annat klimat jämfört med Bogota, då vi har 30 dagar varje dag och vi slappnar av, leker med duplo, äter, tar siesta, kollar på djuren och umgås med de andra familjerna som är här. De enda som kommer hit är stort sett adoptivfamiljer då domstolen i Bogota har så långa handläggningstider och det är därför bättre att åka till en lite mindre by. Vi misstänker att domstolen i La Mesa är specialiserade på adoptioner då det är en familiedomstol, och att det är anledningen till att vi är just här. Det passar oss utmärkt att hänga här en vecka då vi slappnar mer av, det finns gott om plats för Laura att leka på ute, och det är skönt att komma ut från ett annars trafikerad och stressad Bogota. Samtidigt har det funnits tid för Ronny och Laura att bonda på riktigt, och ryggen min mår bättre när man inte behöver bära henne överallt.
Vi träffade den svenska familjen vi har haft lite kontakt med, som är från Stockholm, vilket var mycket trevligt. De har adopterad en kille på 2 1/2 år, ett riktigt yrväder, samt att det finns två amerikanska familjer här också. USA verkar ha ganska annorlunda regler när det kommer till adoption och ett lite annorlunda synsätt. De får barnet, tar med det på "semester" i en vecka eller två innan de bestämmer sig för om de vill adoptera, lite en testperiod. Vi fattar inte riktigt att Colombia tillåter detta, då det måste vara hemskt för barnet om familjen skulle ångra sig efter provperioden, men de amerikanska familjerna som är här adopterar äldre barn. Första familjen hade redan 3 barn sedan tidigare, och nu adopterade de en 10 årig kille. Den andra familjen som är här adopterar två killar, syskon på 7 och 10 år. Det är ganska annorlunda situation än den vi sitter i och det är spännande att observera hur kommunikationen fungerar utan ett gemensamt språk, och vilka andra utmaningar de har jämfört med oss.
I tisdags hade vi en lång dag som som startade med att vi blev hämtade på hotellet i Bogota kl 07.30 och vi åkte till kontoret där vi hade fått Laura. Det var dags för en uppföljning, ett intervju hur allt går, och Laura var glad och charmerade alla som hon har haft kontakt med tidigare. Hon var också lite mer utåtriktad och sprallig, och alla var glada att se att hon hade utvecklats, var trygg med oss och att hon var en bestämd ung dam. Vi fick dock instruktioner om att vi behöver vara lite bestämda med henne, förklara allt vad som skall hända, och sedan följa dessa direktiv, även om språket kan vara en utmaning. Jovisst... Det tok väldigt lång tid innan alla papper var klara som advokaten skulle ha med vidare så vi sprang runt där i en timme och försökte sysselsätta Laura. Ingen frågade om vi ville ha vatten eller kaffe och vi var ganska slut när vi kunna dra därifrån efter 2 1/2 timme. Vi observerade också att det kom in 3 tjejer i gissningsvis åldern 6-9 som alla såg ganska lika ut, var sminkade (!) och stylade i sina finaste kläder och de kom in med sina egna mappar... De blev placerade i rummet som vi tidigare hade haft intervjun i och vi förstod att de med största sannolikhet skulle överlämnas direkt efter. När vi lämnade in våra besöksbrickor i receptionen mötte vi en västerländsk familj med massor av ballonger, kaka etc som såg mycket nervösa ut. De log lite smått till oss och Laura då de gick vidare in för att träffa sina nya döttrar...
Så bar det vidare in i minibussen tillsammans med vår kontaktperson, chaufför och advokat och ut i Bogotas trafikvimmel. Det tog sin lilla tid innan vi var ute av Bogota och ute på landet. Det bar upp och ned för fjäll och dalar, väldigt svängigt och brant, vilken ingen hade varnat oss om innan. Som tur var sov Laura stora delar av vägen, och blev inte åksjuk, skönt! Plötsligt ser jag en skylt, La Mesa och fattar att vi är framme. Nu skall vi alltså direkt in i domstolen? Vår kontaktperson är ganska fåordig och berättar inte så mycket vad som skall hända, så antigen får man fråga ihjäl sig eller ta saker som de kommer. Vi hade självklart ville ha gett Laura lite lunch, och ja, vi ville själva ha lite lunch också, samt kanske byta blöja innan, men det bar rakt upp till ett kontor för mer vänting. Efter något som verkade som en evighet, och ett riktigt tålamodstest från Laura och min sida (då jag fick bära...) ber vår advokat om en signatur och vi är klara för dagen. Dommaren hade redan gått på lunch, men det var underskrifterna som var det viktiga tydligen och vi kunde åka till hotellet.
Det var himmelskt att komma till hotellet, byta blöja, och bege oss till restauranten för lite lunch. Där mötte vi svenskarna som har haft ungefär samma upplevelse av allt som vi har haft och det är på något sett skönt att få en bekräftelse på att det inte bara är vi som är kinkiga med att informationsflödet inte har fungerat perfekt, eller att vi alla är i samma sits, med att vara nya föräldrar.
I dag skall vi ta oss inn till den lilla byn, som är 10 minuter härifrån för att inhandla lite snacks och mellanmål till Laura, och möjligen en öl eller två till oss själva till helgen:) Det är endast oss och den ena amerikanska familjen kvar, och vi skall båda få vår så kallade Sentencia på måndag. Sentencia är intyget på att Laura är vår och att vi är en familj. Det är domstolsbeslutet som kommer vara klart på måndag kl 9 sedan åker vi till Bogota igen. Där blir vi troligtvis i en vecka för att fixa pass till Laura, samt lite andra administrativa saker som behövs innan vi kan åka till Sverige. Vi räknar med att komma hem tidigare än den 6 mars vilket är bra då pengarna börjar sina då boendet här på landet går på ca 1000 kr pr dag, samt resan till och från Bogota kostar också en hel del. Vi satsar möjligtvis på ett AirBnB i Bogota nu när vi åker tillbaka då det är lite roligare än hotellet vi bodde på, men det får helgen visa.
Om bara 3 dagar är vi en familj på riktigt :) Lyckan är enorm!
Vi träffade den svenska familjen vi har haft lite kontakt med, som är från Stockholm, vilket var mycket trevligt. De har adopterad en kille på 2 1/2 år, ett riktigt yrväder, samt att det finns två amerikanska familjer här också. USA verkar ha ganska annorlunda regler när det kommer till adoption och ett lite annorlunda synsätt. De får barnet, tar med det på "semester" i en vecka eller två innan de bestämmer sig för om de vill adoptera, lite en testperiod. Vi fattar inte riktigt att Colombia tillåter detta, då det måste vara hemskt för barnet om familjen skulle ångra sig efter provperioden, men de amerikanska familjerna som är här adopterar äldre barn. Första familjen hade redan 3 barn sedan tidigare, och nu adopterade de en 10 årig kille. Den andra familjen som är här adopterar två killar, syskon på 7 och 10 år. Det är ganska annorlunda situation än den vi sitter i och det är spännande att observera hur kommunikationen fungerar utan ett gemensamt språk, och vilka andra utmaningar de har jämfört med oss.
I tisdags hade vi en lång dag som som startade med att vi blev hämtade på hotellet i Bogota kl 07.30 och vi åkte till kontoret där vi hade fått Laura. Det var dags för en uppföljning, ett intervju hur allt går, och Laura var glad och charmerade alla som hon har haft kontakt med tidigare. Hon var också lite mer utåtriktad och sprallig, och alla var glada att se att hon hade utvecklats, var trygg med oss och att hon var en bestämd ung dam. Vi fick dock instruktioner om att vi behöver vara lite bestämda med henne, förklara allt vad som skall hända, och sedan följa dessa direktiv, även om språket kan vara en utmaning. Jovisst... Det tok väldigt lång tid innan alla papper var klara som advokaten skulle ha med vidare så vi sprang runt där i en timme och försökte sysselsätta Laura. Ingen frågade om vi ville ha vatten eller kaffe och vi var ganska slut när vi kunna dra därifrån efter 2 1/2 timme. Vi observerade också att det kom in 3 tjejer i gissningsvis åldern 6-9 som alla såg ganska lika ut, var sminkade (!) och stylade i sina finaste kläder och de kom in med sina egna mappar... De blev placerade i rummet som vi tidigare hade haft intervjun i och vi förstod att de med största sannolikhet skulle överlämnas direkt efter. När vi lämnade in våra besöksbrickor i receptionen mötte vi en västerländsk familj med massor av ballonger, kaka etc som såg mycket nervösa ut. De log lite smått till oss och Laura då de gick vidare in för att träffa sina nya döttrar...
Så bar det vidare in i minibussen tillsammans med vår kontaktperson, chaufför och advokat och ut i Bogotas trafikvimmel. Det tog sin lilla tid innan vi var ute av Bogota och ute på landet. Det bar upp och ned för fjäll och dalar, väldigt svängigt och brant, vilken ingen hade varnat oss om innan. Som tur var sov Laura stora delar av vägen, och blev inte åksjuk, skönt! Plötsligt ser jag en skylt, La Mesa och fattar att vi är framme. Nu skall vi alltså direkt in i domstolen? Vår kontaktperson är ganska fåordig och berättar inte så mycket vad som skall hända, så antigen får man fråga ihjäl sig eller ta saker som de kommer. Vi hade självklart ville ha gett Laura lite lunch, och ja, vi ville själva ha lite lunch också, samt kanske byta blöja innan, men det bar rakt upp till ett kontor för mer vänting. Efter något som verkade som en evighet, och ett riktigt tålamodstest från Laura och min sida (då jag fick bära...) ber vår advokat om en signatur och vi är klara för dagen. Dommaren hade redan gått på lunch, men det var underskrifterna som var det viktiga tydligen och vi kunde åka till hotellet.
Det var himmelskt att komma till hotellet, byta blöja, och bege oss till restauranten för lite lunch. Där mötte vi svenskarna som har haft ungefär samma upplevelse av allt som vi har haft och det är på något sett skönt att få en bekräftelse på att det inte bara är vi som är kinkiga med att informationsflödet inte har fungerat perfekt, eller att vi alla är i samma sits, med att vara nya föräldrar.
I dag skall vi ta oss inn till den lilla byn, som är 10 minuter härifrån för att inhandla lite snacks och mellanmål till Laura, och möjligen en öl eller två till oss själva till helgen:) Det är endast oss och den ena amerikanska familjen kvar, och vi skall båda få vår så kallade Sentencia på måndag. Sentencia är intyget på att Laura är vår och att vi är en familj. Det är domstolsbeslutet som kommer vara klart på måndag kl 9 sedan åker vi till Bogota igen. Där blir vi troligtvis i en vecka för att fixa pass till Laura, samt lite andra administrativa saker som behövs innan vi kan åka till Sverige. Vi räknar med att komma hem tidigare än den 6 mars vilket är bra då pengarna börjar sina då boendet här på landet går på ca 1000 kr pr dag, samt resan till och från Bogota kostar också en hel del. Vi satsar möjligtvis på ett AirBnB i Bogota nu när vi åker tillbaka då det är lite roligare än hotellet vi bodde på, men det får helgen visa.
Om bara 3 dagar är vi en familj på riktigt :) Lyckan är enorm!
Kommentarer
Skicka en kommentar