The simple life

Dagarna rullar på, rutinerna sätter sig och vi lär känna varandra mer och mer. Det går förvånansvärt bra förutom att vi är mycket trötta! Trotts att hon sover hela natten! Det är inte så mycket annat att berätta änn att dagarna går ut på sova, äta, leka, sova, äta, leka, äta, leka, sova. I bland går vi till affären, och igår tog vi får första fika. Laura fick självklart glass vilket var mycket uppskattat! 

När vi inte hade wifi på vår sista semesterdestination, på en strand utanför Santa Marta skrev vi ändå ned lite hur vi hade det, för att helt enkelt komma ihåg senare när vardagen trycker på. Här kommer det; 

Att vakna upp till vågorna som slår mot stranden, och kunna dra bort en gardin och lägga sig i sängen igen för att titta ut på karibiska havet är kanske det mest harmoniska man kan göra. Vi har nu bott i vår lilla strandhydda, cabana, i två nätter och har nog aldrig varit mer avslappnade än nu. Det är ett mycket enkelt liv, utan el (men med toalett och en enkel dusch med endast kallt vatten) där den största utmaningen är vilken av de två restaurangerna som finns som vi skall äta på. 

Platsen heter Cabano Beach, den finns inte med i Loney Planet, och vi har hittat hit tack vara AirBnB. Jag letade boende i närheten av Tayrona National Park som vi har tänkt till att besöka och den här lilla hyddan dök upp. Vi bor verkligen mitt på stranden, och det är en lång strand, men delen vi bor på har mycket få turister. Lucifer som hyr ut till oss har byggt 3 hyddor tillsammans med sin tyska flickvän Luis, så de enda turisterna här är vi som bor i hyddorna, samt ett litet hostel som knappt någon bor på. Det finns också en argentinare som har startat uthyrning av surfbrädor och har surflektioner då det är många surfare som hittar hit. 25 minuter längre bort på stranden hittar man partydelen av stranden, med ett stort klassiskt hostel, och några andra mindre hostel/boenden samt en bar. Här är det livemusik och fest för de som känner för det, men otroligt nog har Ronny och jag blivit som ett gammalt pensionspar på denna turen. Det berodde nog först på tidsskillnaden och jetlagen, och sänn har det bara hållit i sig. Vi vaknar när det blir ljust, ca kl 6-7 och somnar tidigt, ca 10. Särskilt nu när man inte har el och det inte finns så mycket att göra på kvällarna annat än att ligga i hängmattan och lyssna på vågorna. Det är väldigt rogivande och man somnar snabbt! Jag tror det senaste vi har varit vakna är kl 11, och det var i Cartagena haha! Det är kanske lika bra med tanke på att vårt nya liv snart börjar… 

Här i paradiset så går dagarna ut på att läsa böcker, bada i de gigantiska vågorna, vandra bort till älven när det är solnedgång för där har det blivit som en liten grön lagun, och man har en fantastisk utsikt över fjällen som ligger bakom oss, Sierra Nevada, högsta fjällkedjan i Colombia. Vi ser upp för kokosnötter med jämna mellanrum och personer har även sagt åt oss att flytta på oss på grund av kokosnötterna, och ja vi dricker kokosvatten så ofta vi kan, varvat med den ölen som finns till hands. Det är som sagt bara två restauranger som är igång nu. Det är byggt upp till flera, och många lokala kommer hit på dagarna då det är bra för barnen att bada i lagunen så under högsäsongen december-januari är det mer som har öppet och även på helgerna. På restaurangerna äter vi det vi får, dvs det som finns för dagen och vi har definitivt ätit den bästa maten vi har fått i Colombia just här. Vi hade en gourmetmåltid förra kvällen med färsk hummer (3 stk!), med en fantastisk kokosnötsås, ris, med kokosnöt och grönsaker, sallad, avokado och friterad platanos (matbanan). Helt himmelskt! När vi kommer och frågor om vad som finns att äta dras vi med in i ”köket” och Don Samuel som restaurangägaren heter drar upp den ena fisken efter den andra, och säger fisknamn vi aldrig har hört för. Oavsett fisk eller skaldjur blir det fantastiskt gott, till trotts för att det är ett minimalistiskt kök och absolut inte ställer kraven på hygien. Fisken blir stekt/grillat över öppen eld och jag som inte är en fiskälskare äter havsmat varje dag. Flera från de andra hotellen i närheten kommer även hit för att äta ibland så det verkar gå runt på ett vis. När vi blir törstiga köper vi lemonade, mangojuice eller kokosnötter. Ronny kör morgonyoga medans jag tittar på livet som händer på en strand. Det är en del hundar som håller till i området, några med ägare, andra inte, det är fiskare som åker ut med båten på morgonen, och det är lokala som bygger upp nya verksamheter. Om 10 år kanske denna platsen har blivit uppköpt av ett stort bolag som skall bygga hotellkomplex, men det hoppas jag verkligen inte. 

Vi tänker mycket på det, att vi har ”tur” som får uppleva Colombia innan turismen exploderar helt. Utanför Cartagena träffar man mest de klassiska backpackerna som ofta inte gör så mycket åt samhället man befinner sig. Backpackers är ofta duktiga på att anpassa sig, man åker kommunalt, skräpar inte ned och lever ett enkelt liv. Det är inga krav på lyx, man köper lokal mat och stödjer lokalsamfundet på det sättet, och är som mest nöjd om man får ta del av kulturen som finns på plats. Det är nog en av anledningarna till att vi har fastnat för Sydamerika, man kan fortfarande hitta paradisstranden utan hotellkomplex, man kan komma nära lokalbefolkningen på knagglig spanska, och särskilt här i Colombia blir du mycket väl mottagen som turist då de försöker ändra den negativa bilden som landet tyvärr har fått. Horderna av rika europeiska turister lär ju komma så småningom när man upptäcker vad Colombia har att erbjuda, allt från djungel, regnskog, snötäckta fjäll, historiska platser och en drömliknande kust. Amerikanerna är ju redan här, om en småskaligt och mest i Cartagena, men vi kan ju ta kusten i Mexico som ett exempel. Tulum (sör för Cancun, förövrigt ett ställe man absolut inte vill besöka) var för 10 år sedan ett avlägset backpacker ställe, men från vad vi har hört ser det något annorlunda ut nu, om än fortfarande fint. Vad som kommer hända med ställen som detta paradis när flygpriserna ökar och turismen blir för de ”rika” vågar vi inte räka på. 

De andra få turisterna som är här är en blanding av ”hippies”, yogis, och backpackers. Grannarna (det finns en hydda till brevid oss) är ett relativt ungt par som nog tänker stanna här ett tag. De gör sin egen (vegan) mat, kör yoga och springer, och läser filosofiska böcker, ja det är väldigt stereotypiskt. Riktigt vilken kategori vi hamnar i, om vi måste sätta en märkeslapp på oss själva, är svårt att säga. Vi har på denna turen varit ”tvungna” att åka taxi mellan ställen då vi har så mycket packning, vi har bodd på lite finare ställen som Cocoliso, vi bor aldrig på hostels då vi inte riktigt orkar med att festa med 20-åringar, samtidigt som vi gärna bor enkelt som nu, ett tag. Det är nästan lätt att glömma av att denna resan är så mycket mer än bara stränder, avkoppling och god mat när man ligger i sin hängmatta och blickar ut över havet, men den här resan är ju bara början på en lång relation till Colombia, som vi kommer ta tillvara på hela livet. Vi är så nöjda med att vi valde att komma hit lite tidigare, och se något annat än hotellrummet i Bogota. Vi har bara positiva känslor för Colombia, särskilt med tanke på att det är landet som har ”gett oss” vår dotter, och vi känner oss väldigt ödmjuka inför detta. När vi nu får varandra om bara några dagar så är det vår jobb att se till att uppfylla vår del, allt vi har lovat i alla samtal med myndigheter och organisationer, och vi känner att vi kan det ännu bättre nu som vi har en större förståelse för vart du kommer ifrån. Vi kan prata om Colombia utan att gissa, vi kan prata tillsammans om hur vackert det är och förhoppningsvis kunna svara på frågor du kommer ha i framtiden. Och vi hoppas kunna komma tillbaka hit till denna stranden någon gång i framtiden och hitta den i någonlunda samma skick.