Resan till dig i Colombia

Många frågar vad som händer nu, i hela processen. Allt, och inget känns det som. Efter att vi fick medgivandet var vi hos adoptionscentrum där vi fick presenterat möjliga länder för oss, vi har haft lite semester för att fundera, samt att vi fick första räkningen på 85 000 kr och et avtal som skulle betalas och skrivas under. Det här har tagit lite tid. De senaste veckorna har vi haft möjlighet att följa vår process på adoptionscentrums hemsida, och nästa steg är att skicka en ansökan till Colombia. (Hur vi kom fram till just Colombia tänkte jag prata om lite senare) Vad vi inte visste var att det var ytterligare papper som skal skickas in. Vi pratar mängder av papper från myndigheter, nya personliga brev som skall skrivas och formulär som skall skrivas på spanska... Mängden papper som skal fyllas ut i kombination med sommar och semesterstängda myndighetskontor gör att vi har mycket att göra, men det tar tid att få svar/inhämta intyg. En typisk fredagskväll där vi försöker kombin...

Så fort vi var klara med Föräldrakursen blev vi medlemmar i Adoptionscentrum, som är den största adoptionsorganisationen i Sverige. Det betyder att vi har stått i "kö" från november 2016, och den tiden räknas senare med när vi skickar in ansökan till det land vi väljer. Vi kontaktade också kommunen, familjerätten i Strängnäs kommun, och informerade om att vi var intresserade av adoption och ville starta en medgivarutredning. Våra handledare, Jenny och Ulrika, var mycket trevliga och empatiska, och tyckte det var kul med en positiv sak att hantera, i mellan alla betydlig jobbigare saker de pysslar med om dagarna. Ronny och jag fick komma dit båda två vid ett första mötet, och vi var båda nervösa då vi inte riktigt visste vad som skulle möta oss eller förväntas av oss. Det blev ett trevligt första möte där vi fick information om processen, vi bokade in ytterligare möten och hembesök, och gick därifrån med en bra känsla i kroppen. Medgivandeutredningen är egentligen ett unde...

Det har inte alltid varit självklart att vi skall ha barn. Min man Ronny har alltid vetat att han vill, jag har varit mer osäker av olika anledningar, men mest grundar det sig nog i rädsla. Rädsla för att misslyckas, rädsla för att vara en dålig mor, en rädsla för att bli som min mamma... Jag har hela tiden tänkt att jag har gott om tid på mig, det skiljer ändå 6 år mellan Ronny och mig, och vi älskar vårt liv som enkelt kombineras med resor, jobb och vardagsliv. Vi har inte bråttom, vi trivs i varandras sällskap, men ändå ligger alltid tankarna i bakhuvudet. Någon gång måste man bara bestämma sig, komma fram till något, ta ett beslut. Och när man vel gör det är man 36 år och barnlös, och möjligheterna för biologiska barn rinner som sand mellan händerna. För mig har det varit helt självklart att adoptera är ett alternativ, och jo mer vi läser på ju mer engagerad blir vi. Det finns dock ett stort problem, "åldersgräns"... Man måste vara max 43 år när man påbörjar en medgiv...